Låt mig höra kärlekens tunga.

Jag är trött på att alltid känna mig ledsen. Även när jag ler så håller jag på att gå sönder på insidan.
Alla tror det har blivit bättre av min medicin. Men det hjälper inte helt.
Den gör att jag mina känslor inte blir så starka som dem var förut.
Men jag är fortfarande ledsen.
Jag mår ändå inte bra, jag har knappt varit frisk sedan 10 år ålder.
Allting bara fortsätter att komma, problem, allt. Livet kommer i kläm.
Jag har slutat leva under en aldeles för lång tid.

Förut beskrev jag mig som levande död, men nu är jag bara levande utan att känna något.
Aldrig riktigt lycklig och aldrig riktigt ledsen nog. Allt mer ledsen än glad men inte tillräckligt för att gråta ut smärtan och ta mig upp igen. Utan tillräckligt för att den bara ligger där och väntar, väntar på att jag inte ska klara något mer.
Väntar på att jag ska se hela mitt liv bara glida förbi och året har gått och jag står bara helt still.

Har vi tid för att göra allt okej igen? Vi kan dö när som helst. Jag har inte tid att må dåligt. Jag kommer bara att få vara Celina en gång. Nästa liv kommer jag att vara någon annan. Men i detta liv vill jag vara Celina fullt ut.
Men ändå räcker inte viljan, viljan jag har som är så stark. Den räcker inte, och det skrämmer mig. Något otroligt.