Onsdag morgon och jag hade som vanligt satt upp mina mål för morgonens träning. Vilket jag tror jag alltid gör varje kväll innan jag går och lägger mig. Idag tjurade jag mig från sängen och stack ut på en 5 km runda. Men under de första kilometern kändes det som om benen skulle vika sig. Jag var på väg att ge upp då och flera gånger under rutten. Det gick så otroligt sakta så ibland kändes det som om jag gick men det som var det viktigaste av allt var att jag aldrig stannade eller gav upp. Då ska man ge sig själv en klapp på axeln! Jag ska nog aldrig springa på morgonen något mer, vad så otroligt mycket klenare man är då!
Jag var slut när jag kom hem kan jag lova…..