Igår söndagen den 27 februari fick vi avliva min lilla kisse.
Ett slagsmål som resulterade till ett punkterat öga. Vetrinären sövde ner Alfons för att försöka rädda synen, men vilket inte gick. Det skulle vara så synd om han om han skulle fått leva med ett öga. Och sen så var han så gammal så det kändes väl rätt att ta bort han. För hans skull.
Jag kommer ihåg när jag satt i mitt gamla rum när jag var liten och bad till gud. Jag sa att om Alfons skulle dö eller hända något så skulle jag själv också dö. Jag sa att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Men det var då, 12 år tillbaka och satt nästan ihop med Alfons.
Nu kommer det vara ritkigt tomt. Ingen som kommer och möter en vid dörren, pratar med en, stångas när man är ledsen och följer efter en överallt (till och med på toaletten).
Men du har det säkert jätte bra i lilla katthimlen och jag kommer sakna dig jätte mycket!
Ett stort hål i hjärtat lämnar du efter dig!
Ja, han var vår familjemdlem i 14 år. Speciell var han också, pratsjuk, kelsjuk. Satt alltid med dig i soffan när du kom. Han skulle också vara med när du satt med datorn i knäna, han ville helst ligga på den nästan för att du riktigt skulle se han. Vi saknar honom alla och de kommer vi nog att göra en bra tid framöver. Men nu sover han sött.