I lördags när jag var ute blev jag av med min telefon. Jag hade haft min väska stängd hela kvällen och inte lagt iftån mig den. Jag messade med min kille strax efter 03 när vi precis gått vidare. Efter en liten stund vid bordet upptäcker jag att min mobil är borta. Jag letar igenom min väska, jacka – allt men den är borta. Min fina vän Louise hjälper mig då att ringa på den och det går signaler. Vi pratar med alla, städare, vakter etc, men ingen har fått in något. Jag förstår då att hoppet är ute. Jag struntar egentligen i mobilen. Det är alla viktiga nummer, mail och uppgifter som inte går att få tillbaka. Jag ringer på den under hela dagen igår ihopp om att någon ska hitta den och svara. Jag hör av mig till mina närmaste och ber dom att inte smsa etc för jag vet inte i vems händer den har hamnat. På kvällen ger jag det ett försök till och ringer en sista gång – då är den avstängd! Idag på morgonen vid 10 är när min vän är påväg till frisören får hon ett sms från ett annat nr – alltså inte mitt, att hon har min mobil. Min vän ber henne komma och lämna den och frågar henne varför hon inte svarat under hela gårdagen och varför hon messar från ett annat nummer. Vi får hoppas att hon kom på andra tankar, fick dåligt samvete och det var därför hon lämnade igen den. For Kharmas a bitch.
