Jag har hamnat i en konstruerad tillvaro. Det är som två parallella världar och jag vet inte vilken som är riktig. Stress är en bitch. Prioritering blir icke existerande. Reagera en regel. Agerandet en utopi. Aldrig trodde jag verkligheten skulle komma ifatt så hårt. Aldrig förstod jag hur svårt det är att be om hjälp. Jag vet inte om jag är orolig över cancer eller om jag bara är utarbetad av min flykt som samtidigt är en stark drivkraft. Blev idag omnämnd som en terrier som strävar på och aldrig ger upp. Jag gillade den beskrivningen. Jag saknar dock ett mission. Mitt mission. Mitt i all trötthet är det det jag ska finna. Jag ska gå en utbildning. En riktig djupdykning i personlig utveckling som består av 11 veckor under 18 månader. Det är min present till mig. Och det är en nödvändig present. Att våga landa. Att våga känna. Att våga älska. Att våga tro. Det är mitt comittment. Det är mitt kall och mitt fokus för 18 månader. Hitta hem i mig själv och öppna upp för kravlös kärlek. Det låter som mumma i mina öron. Det låter som nåt jag skulle vilja ha receptet på och bli stenrik av! Imorgon är det dags för vecka två. Body Love. Min hand värker, mitt huvud bultar. Jag har gjort allt annat än att ta hand om mig senaste 3 veckorna. Nu blir det ren mat, meditation och själavård. Hoppas jag kommer hem med massa ny energi och ingen stress. Vi hörs om en vecka!
