Efterfest vid 20 var ju betydligt roligare än efterkräfta 40+. Igår fyllde jag år. 41. Vad betyder det? Att jag är mogen? Att jag är erfaren? Att jag har kommit, halvvägs? Att jag är trygg? Att jag är tant? Att 40 är det nya 30 gäller mig? Jag har ett problem – jag känner mig inte 40+ samtidigt som jag inte vet hur jag borde känna mig. Hur är en 40 åring. Självsäker, världsvan, ekonomiskt stabil, sofistikerad…? Jag väntar på att nån ska syna min bluff. Jag är inte så säker som jag verkar. Skalet är stensäkert, Fasaden stabil. Basen är grundad men även liten tuva välter stort lass.
För ett år sen, den 14 januari, fick jag en cancerdiagnos. Sarkom, en ovanlig, aggressiv typ som satt på höger handled. Jag skrev den 19 februari på sociala medier:
Det finns något jag måste berätta. Jag har valt att vara öppen. Det hjälper mig. Livets motsatser gör att vi vet vad som är bra och vad som är dåligt. Jag väljer att hantera det dåliga på mitt sätt för att kunna göra det bästa jag kan med det positiva.
”Det finns något jag måste berätta”. Så börjar Kristian Gidlunds blogg ”I kroppen min” och fortsätter:”Det här är mitt sätt att hantera den här situationen…Och om det upprör någon att det var på det här viset som ni fick reda på det, så är jag ledsen för det. Förlåt. Men ingen är mer upprörd över det här än jag. Jag lovar. Det finns något som jag måste berätta. Jag har cancer.”
Jag citerar Kristian för jag själv måste berätta samma sak. Hans ord är precis det jag vill säga men inte kan formulera riktigt. ’Jag har cancer’ – det händer ju bara andra. Den 14 januari kom kallduschen. Ett par minuter i telefon som förändrade allt. Ett besked som gjorde allt oviktigt. Ett par minuter och alla klyschor blev sanna.
Mitt i allt kaos inombords, innan jag visste vad orden ”Jag har cancer” innebar, växte den starkaste känslan jag känt. ’JAG KLARAR DET HÄR! Jag är INTE klar!’ Det var som ett klockrent skott i krysset. Redan när foten träffar bollen vet man att den sitter. Den känslan sitter stenhårt i magtrakten och jag tänker behålla den. Här & Nu har fått ny betydelse. Jag vill mer!
Efter de första två intensiva veckorna var det bekräftat att prognosen var mycket god. Trots den ovanliga typen av cancer och tack vare att den upptäckts tidigt och sitter där den sitter ska allt gå bra. Tack min kära Oliver för din uppmärksamhet och nyfikenhet! Du har bokstavligen räddat livet på mig!
I nästa vecka kommer jag genomgå en stor operation på handen (jag vet, vem får cancer på handen…?). Vården har hittills varit alldeles fantastisk, jag känner mig trygg. Jag känner mig orolig också. Men mest trygg och med tillförsikt på framtiden. Jag vill leva livet med alla dess med- och motgångar. Läste idag: ”Try & fail but never fail to try”.
Jag är ledsen om detta upprör någon men jag måste berätta…..
Jag har levt som en galning senaste året. Rest till Thailand, Mexico, Grekland, New York, Thailand, Usa. Bytt jobb, 2 gånger. Bytt kille ett par gånger. Skrattat, levt, älskat och sprungit. Det här skrev jag igår när jag fyllde år:
”2014 handlade om att överleva. Jag gasade så mycket jag orkade. Stannade inte upp, tittade inte bakåt, tänkte inte så mycket och tänkte hela tiden. En underlig tid. Massa fantastiska minnen från resor. Både med flygplan och inombords. Jag kom aldrig riktigt nära mig själv. Jag flög vidare. Jag hade kul. Jag har haft fantastiskt kul för att kunna hantera det svåra. Nu är jag fantastiskt trött. Nu är det dags för eftertanke, för resan inåt, för att känna och för att bli hel. Saker i livet summeras. Jag är nyfiken på vad mitt liv kommer att summeras till. Det bästa i kråksången – jag håller själv i taktpinnen och jag ritar min egen karta. Jag gör det med blyerts för vägen framför mig är så lång som jag gör den. Jag tänker göra det värt resan!”
Det får bli presentationen av bloggen så länge….