Månadsvis arkiv: augusti 2011

Utan dejt

Jag sitter med créme de la créma a la DEADLINE. Men, frukta ej – det är bra flås i gubben ska ni veta. Efter att material är på sin plats, tänkte jag unna mig ROCKBJÖRNEN. Är lite i extras då jag år efter år suttit och tittat ut genom fönstret och undrat: ”Vad vore en kväll på Rockbjönen?”

 

Tweedkostymen är på ingång, styling budas över till kontoret och den vita hästen på fyra hjul är bokad. Men, vart är min dejt? Ja frågar, vart är min dejt? Inställd. What to do… What to do…

3 kommentarer

MISSA INTE

 

Dags att vi grabbar börjar rusta upp inför hösten! Nu har jag fixat ett hållkäften-paket jag egentligen vill att ni alla vinner. Gå in här för att se hur ni gör (damerna bör passa på, bättre present hittar ni inte på ett tag). MYCKET enkelt!

Grattis till Henrik, Erik och Sanna! Ni har mail!

0 kommentarer

Höstmorgon

Man kliver ut i fukten och tar tag i kavajen för att svepa ett extra lager. Man har bara några minuter på sig innan sensommaren tar över igen dock. Blir min första höst hemma i Sverige på två år, och jag längtar något vidrigt mycket. Tweed, takeaway, konjakfärgat och förhoppningsvis ett och annat hångel i backen. Bra onsdag. Mycket bra onsdag.

212 kommentarer

Dag 02 Min första kärlek

Jag skulle kunna måla hela er värld röd genom att valsa igenom era fantasier och berätta om mina förälskelser i livet. Tiden då man låg i vått gräs och kysstes till läpparna befann sig på en annan planet, bortdomnade. Sockervaddlindade dikter om hur det gick till då de första tårarna föll ned för ens kinder när hjärtat fått sig en och annan törn.

 

Hör och häpna – jag har varit en hopplös människa när det kommer till kärlek från den dag jag blev presenterad för den. Hopplös på så många olika plan egentligen. Vad kommer först, känslor eller kärlek? En kärlek till att få känna, eller känna så mycket att man når kärlek? Förälskelser är underbara – kärlek så mycket mer.

 

Min första kärlek. En lustig historia. En sorlig historia. En kärleks historia. En kort historia. En oändlig.

 

Efter det att vi mötts två gånger stod jag och grät i hennes famn. Mitt på ett dansgolv, med för mycket alkohol i kroppen och för många vidöppna ögon runt omkring lyckas min kärlek döva all världens sorl, suga ur alkoholen och sänka min puls.  Plötsligt var lokalen tom. Det var bara hon och jag. Och vi kysstes.

 

Att vara 19 år och känna hur allt i världen plötsligt inte betydde något, var inte att ta i, men att ge sig ut på djupt vatten. Det fanns inte ett enda hinder som kunde få mig bekymrad, ledsen eller arg. Jag tänkte på min kärlek, att det räknades, och inget annat.

 

Tidigare kände man sig liten och obetydlig. Man räckte inte till. Man ville försvinna. Nu var den känslan total. Man ville skratta hysteriskt av frustration medan man tumlade runt bland vita lakan. Min lilla kropp räcker inte till. Vart ska mina känslor till min kärlek ta vägen? Jag kunde inte explodera och förvandlas till ett ständigt konfettiregn över henne. Men jag ville så mycket. Jag ville för mycket och kände för mycket. Så vi älskade mycket, skrek mycket, skrattade mycket.

 

Min första kärlek. Plötsligt var det inte bara min första kärlek. Det blev en första gång för allt. Så det var så, det kändes att kyssa någon. Så det var så, det kändes att skratta med någon. Det var alltså så det var att se någon i ögonen, sakna, lukta och älska. Hur många lyckas cykla på första försöket? Räck upp handen, om ni hoppade från sjuan och lärde er att simma efter det, för första gången? Lyckades jag bemöta kärleken, för första gången? Nej. Ja, vad kom då sen för första gången? Smärta. Livet. Kärlek.

 

Jag önskade mig henne i födelsedagspresent som 19, flickan som ville bära den andra ringen som 20 och att få ha henne i mitt liv som 21. En lustig historia. En sorlig historia. En kärleks historia. En kort, nu oändlig.

 

Hur kan det vara något annat än min första kärlek – om allt efter det blev det första och kommer att bli sen den dagen?

 

Ja ta mig fan, vad lycklig jag är över min första kärlek.

11 kommentarer

Gubben i lådan

Hade jag varit läkare själv, eller helt enkelt kunnat latin hade jag utan problem förklarat varför jag varit borta. Vi befinner oss nu på första dagen utan feber sen en vecka tillbaka, och jag går nu på antibiotikakur. Jag tar mig fram på kontoret som en vålnad för tillfället, men är förbannad glad att vara på plats igen.

 

Jag hade kunnat få en bättre start på min väg mot att bli människa idag. Började morgonen med att upptäcka att tidtabellen från torpet blivit uppdaterad, och blir försenad till tåget – tillsammans med hundratjugoelva andra kollektivkollegor. Det i sin tur leder till att jag inte ens lyckas armbåga mig in på tåget utan bli utputtad och får snällt vänta på nästa.

 

Tåget kommer, och det var på gränsen där med. Så jag står och svajar mitt i folkmassan med min förbannade kaffe jag envisas med att köpa till tågresan. Plötsligt svänger tåget och jag ramlar omkull, fortfarande med kaffe i handen för ett tag. Fallet bidrar till att jag skapar en explosion av hett kaffe som till hälften attackerar mitt ansikte, och resten ned i knät på fyra personer. Så någon chockad står jag och vet inte om jag ska klappa folk i skrevet med min servett eller torka ansiktet. Kraxar istället ett förlåt och blir ståendes framför mina offer då folkmassan inte riktigt ger mig utrymme för att springa iväg och skämmas.

 

Men, mina kära vänner. Pappa är tillbaka.

2 kommentarer

13:06

Visa orginalbild

Precis så ligger det till. Om ni bara visste hur det är att vara sjuk som man, med feber en hel vecka (?!?!). Jag tror jag är döende faktiskt. Kan bara föreställa mig alla gnälliga kommentarer. Nu vet ni, och jag saknar er.

5 kommentarer

Dag 01 Presentera mig själv

Jan Cimon Nicolaas Grenhagen Lundberg, är alltså mitt fullständiga namn. I mars 1990 föddes jag på Nacka BB i Stockholm, och var en fet och glad baby som skålades med champagne av både mor och far. Jag vill inbilla mig att jag var ett kärleksbarn, men aldrig tagit mig i kragen för att fråga om det verkligen skulle stämma.

 

Planerad eller ej, var det en ung herre som växte upp. Redan vid tre års ålder så var jag mer uppfostrad än de flesta vuxna vid matbordet, bodde halvtid i London och bad direkt om 1:a klass på franska då det var dags för Paris. Jag lyckades bli världsvan och hade besökt 14 olika länger innan jag levt mina första fyra år på jorden. Denna kapitalistiska bubbla, fylld med uppfostran, drömmar men framförallt kärlek var precis vad som gjorde att jag förlorade min far 1993.

 

1993 är alltså året då min far Nicolaas blir satt bakom lås och bom och får beskedet att det är där han ska befinna sig de närmsta 25 åren. Nu var det upp till mig, min mor och tillslut min syster att visa världen vad vi går för. Vad jag gick för, visade sig vara ganska präglat av att ha växt upp med kvinnor – och endast kvinnor. Det fanns inget bättre i min värld än att få leka frisör, dockor och vara kreativ. Det har jag varit så långt bak jag kan minnas. Alla var vi lika värda, och man fick tycka, känna och se ut precis som man ville.

 

Känslig, kreativ, väluppfostrad och djup visade sig vara helt fel ingredienser när det var det var dags att bli inskolad. Det såg både klasskamrater och styvfar till att det skulle bli ändring på. Tiden fram till högstadiet visade sig bli en enda stor gråzon. En förvirrad tid av att redan som barn inte bli accepterad som individ eller egen.

 

Och så var det dags för att göra revolt. Denna revolt man gärna vill tro att man är ensam om att uppleva? Man är den olyckligaste människan på hela jorden som ingen förstår sig på, ingen vill ha, älska eller hata. Det var alltså dags att synas, och få tonårsbekfäftelsen. Det, resulterade i att jag blev klassad som hålans snygging av tjejerna, och fjollan av grabbarna – ja, tills jag tog med dom på festerna och lärde dom dricka sprit, boffa bensin och ligga med de som redan gick i gymnasiet. Jag var balettdansös, hiphopare, rakblandspunkare, seglare och vandalist under loppet av ett enda högstadie. Jag hatade världen. Då förstod jag inte vilken fördel det skulle visa sig att bli, att kunna känna.

 

Sedan kom vuxenlivet, och jag fick genast otroligt bråttom. I den här världen, sas det finnas människor som faktiskt förstår mig. Så, jag kastade mig in med huvudet före och tog för mig av precis allt jag kom åt. Gjorde mig egentligen bara mer distanserad till det som är verkligt. På något sätt och vis, ständigt ute med ljus och lykta efter svar jag inte hade frågan på.

 

Plötsligt kastas denna vuxna pojke in i strålkastarljuset och blir en jävla stjärna. Större än Elvis. För stor för Sverige. Så det var dags att tappa fotfäste och fortsätta jakten på det jag inte hade frågan till. Där, i mörkret av fylla och droger möter jag mitt livs kärlek.

 

Kraschar. Reser mig upp. Kraschar. Reser mig upp. Förlitar mig på omvärlden och vad som inte betyder något. Kraschar. Inser att det är nu eller aldrig. Fler chanser får jag inte.

 

Och här har ni mig idag. I ett nytt oskrivet kapitel, där det äntligen är jag som är författaren.

 

27 kommentarer

kaos

Jag vet inte riktigt vad det är för fel på mig. Gång på gång, så försöker jag föra in någon sorts jävla struktur på mitt skrivbord. Jag inbillar mig själv att jag finner en viss ro, som i sin tur ska leda till ett mer effektivt arbete. Jag sorterar fint papper, slänger mögligt kaffe och staplar visitkort efter att jag placerar skärmen i en exakt vinkel. Men det tar mig en halvtimme så har jag återskapat ett kaos. Är det inte en underlig egenskap? Näst intill konstnärlig kanske?

 

Så, inte nog med att min lägenhet ser ut som ett horhus så ska även kontoret få sig en känga. Det kan ju inte vara nyttigt? Har ni något tips på hur man får lite struktur på en hektisk arbetsplats?

11 kommentarer

Minns ni den här goa jäveln?

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Vad bjuder jag på för mat?
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Om det här vore min sista dag

Dag 07 – Vänner

Dag 08 – Favoritsaker

Dag 09 – Min tro eller livsfilosofi

Dag 10 – Bloggfavoriter
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – 10 saker du inte vet om mig
Dag 13 – En vanlig dag hemma hos mig
Dag 14 – Dåliga vanor och laster
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Första kyssen
Dag 17 – Barndomsminne
Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Mina förebilder
Dag 21 – Mina dåliga sidor
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Mitt hem
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Det här är jag bra på
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Saker jag saknar
Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 30 – 10 dödssynder

 

Jag tycker vi tar tag i den på nytt…

4 kommentarer

”Psykakuten”

Förra veckans program med Cissi och mig blev en stor succé. Det sög musten ur oss båda, men med den stora mängd respons vi fick så gick det helt enkelt inte att sätta punkt för det. Vi fortsätter att tvätta bort tabustämpeln kring psykisk ohälsa och öppnar upp. Denna sändning gick precis lika bra, och fantastiska Nina Wahlin som är psykosyntesterapeut ringde in och gav så bra vägledning. Missa inte detta program!

215 kommentarer