{"id":187,"date":"2011-09-09T21:38:00","date_gmt":"2011-09-09T20:38:00","guid":{"rendered":"http:\/\/blogg.improveme.se\/cimon\/2011\/09\/09\/dag-3-mina-foraldrar\/"},"modified":"2011-09-09T21:38:00","modified_gmt":"2011-09-09T20:38:00","slug":"dag-3-mina-foraldrar","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/blogg.improveme.se\/cimon\/2011\/09\/09\/dag-3-mina-foraldrar\/","title":{"rendered":"Dag 3 Mina f\u00f6r\u00e4ldrar"},"content":{"rendered":"

Mamma<\/strong><\/p>\n

Vad hade jag tagit mig till utan dig, egentligen? Du har berättat för mig hur jag redan som liten tänkte mycket på döden. Hur jag ibland kunde skrika rakt ut, i rädsla. Men där stod du och fick döden till att bli något värt att fundera över, något som lugnade och något som istället fascinerade. Det gör du än idag. När jag möter mina största hinder i livet, vare sig det är att vara rädd för döden som liten, rädd för tonåren, för mig själv eller för världen så blir allt plötsligt så mycket mer än bara rädsla. Det blir en nyfikenhet för att lära sig förstå, växa och göra det bästa av precis alla situationer.<\/p>\n

 <\/p>\n

Du har varit min mamma, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar. Min vän och min absolut värsta fiende. Hur mycket klarar du egentligen av kvinna? Det har varit du och jag. Medan du tagit dig an roller för en hel vargflock och passat mig vidare, till dig själv. När jag behövde fly, så flydde jag från dig för att sedan springa allt vad jag kunde tillbaka till just dig.<\/p>\n

 <\/p>\n

Jag minns när jag skrev att jag hatade dig över hela hallgolvet med en penna, packade en väska och stack. Tja, du lärde ju mig minst sagt att känna. När jag är lycklig, så är jag så lycklig så du anar inte. Och mår jag dåligt, ja då är det fritt fram att kasta mig i ån inlindad i en säck full med sten. Kärlek, ja då älskar jag som om morgondagen inte fanns istället. Kunde jag inte sparka fotboll som de andra barnen, då kunde jag konsten att vara en god människa, en tänkare, egenskapen att skriva och tycka. En personlighet ingen annan har. Unik, precis som alla andra.<\/p>\n

 <\/p>\n

Vi gjorde det.<\/p>\n

 <\/p>\n

Pappa<\/strong><\/p>\n


<\/strong><\/p>\n

18 år har gått och jag har aldrig skrivit ett brev till dig. Jag vet verkligen inte varför, det gör jag inte. Du har varit min hemlighet, min skam, min glädje, min sorg och min inspiration.  Mitt spöke.<\/p>\n

 <\/p>\n

Jag får höra hur du kämpar dig igenom en liv av skräckhistorier vi endast ser på film, du i din lilla bunker jag hunnit föreställa säkert 1000 gånger om. Samtidigt får jag höra, att du tar dig igenom det, för att jag finns kvar på utsidan. Jag vet inte vem du är, och du lever för mig. Vi är, vad det alltid varit, en oändlighet ifrån varandra, samtidigt som jag ibland vet att vi tänker på varandra samtidigt. Jag kan känna det.<\/p>\n

 <\/p>\n

Jag vet inte om någon berättat det för dig – men vi har en del gemensamt idag.  Låt det aldrig försvinna, för det är för mig så vackert. Jag önskar du bara kunde få se, när jag rör mig som dig. Få höra hur jag talar som dig. Få studera då min karaktär är din. Jag vet inte hur det är möjligt, men det är förmodligen större än vad det är mening att man ska ha svart på vitt. Vi är utan minnen, tid eller lärdom av varandra, men det finns ingen annan som kan ta den plats du har i mig. Du lever och frodas i mig för varje dag som jag blir äldre.<\/p>\n

 <\/p>\n

Jag brukar säga att det är du som lärt mig den större delen av vad kärlek kan komma att innebära i livet. Plötsligt är det ditt syre, och jag älskar dig tillbaka för det.<\/p>\n

 <\/p>\n

Vi ses snart.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Mamma Vad hade jag tagit mig till utan dig, egentligen? Du har berättat för mig hur jag redan som liten tänkte mycket på döden. Hur jag ibland kunde skrika rakt ut, i rädsla. Men där stod du och fick döden till att bli något värt att fundera över, något som lugnade och något som istället … L\u00e4s mer<\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1051,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[1],"tags":[],"class_list":["post-187","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-okategoriserad"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/blogg.improveme.se\/cimon\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/187","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/blogg.improveme.se\/cimon\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/blogg.improveme.se\/cimon\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/blogg.improveme.se\/cimon\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1051"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/blogg.improveme.se\/cimon\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=187"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/blogg.improveme.se\/cimon\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/187\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/blogg.improveme.se\/cimon\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=187"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/blogg.improveme.se\/cimon\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=187"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/blogg.improveme.se\/cimon\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=187"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}