Jag har ett par grannar som jag aldrig hör något oväsen av. De har säkert nyss fyllt 30 och lever ett tillsynes lugnt och fridfullt liv. De har precis gjort om köket, till en mer klassisk variant, i ett hyreshus..Så nog tänker dem stanna kvar i denna lägenhet ett bra tag. Barnfria är de dessutom, men de har definitivt en katt. På somrarna brukar de käka frukost på balkongen och är oftas väldigt tysta och bara njuter av att bara ”vara”.
Skulle man titta på mig själv så är jag mer av en ”underhållande” typ och gillar att umgås med folk som får mig att skratta och som även kan ha seriösa samtal med, en skön mix helt enkelt. Jag har prövat att umgås med folk som inte har mycket att tänka på här i livet, personer som är vldigt enkla av sig som kanske funderar ett par timmar om dagen om de ska köpa de där kängorna de såg under helgen eller om vad de ska äta till middag under kvällen. Men istället så blir jag så uttråkad att jag dör inombord av tristess. Jag känner mig kvävd och irriterad. Det känns nästan som vissa av den här typen av människor är gråa, personlighetslösa. De nöjer sig med det lilla och längtar till deras 4 v semester som de firar ute på landet och är nöjda över semesterersättningen de knopat ihop.
Jag blir inte nöjd med korv och mos varje onsdag. Jag vill att livet överraskar mig, jämnt och ständigt. Jag vill fortsätta umgås med spontana människor som parkerar sin fräcka bil utanför mig och ber mig komma ner för ett spontant äventyr. Jag vill vara min egen och inte styrd av ett schema. Jag vill inte vara nöjd med min semesterersättning, jag vill leva med obegränsade tillgångar. Jag vill höja ribban jämnt och ständigt för mig själv för att alltid ligga steget före affärsmässigt. Jag vill jobba 18 timmar om dagen med high heels och med smink ända upp till tänderna. Som om livet vore en fest varje dag.
När jag tog en promenad ute i regnet så funderade på paret igen. De kanske lever ett liv, där de finner så mycket kärlek till varandra och är så himla tillfredställda att de lever stillsamts och fridfullt liv. För dem så kanske en tripp till Ullared tillfredställer de månader framåt, medan andra behöver lite mer spänning i vardagslivet. Vad vore inte vi, med alla olika karaktärer här i världen?
Det är inte alla som vill leva utanför den trygga bubblan. Många nöjer sig med att direkt efter gymnasiet läsa en högskoleutbildning och därefter jobba med ett och samma jobb livet ut. Leva snålt för att köpa en bostad och gå på den där semestern till kreta på sommaren och om man vill lyxa till det en vinterresa till Thailand. Få 1-2 barn och flytta till en villa. Köpa en volvo och kanske en hund eller två. Sluta ta hand om sitt utseende och lägga på sig 20-30 kg. Förmodlingen så skiljs de när de når 50 +. De kanske har funderat på en skilsmässa sedan barnen har blivit stora men dragit ut på det tills de fått nog. Och en del unga stressar med att leva ett typiskt svenssonliv att de får panik när de gjort allt på kort tid som tex att ta högskoleexamen, körkort, ha en relation och lyckats skaffa sig ett vettigt jobb. Att de en dag står där vid köksfönstret och tittar ut och känner sig tomma och en skvätt med panik rinner över deras panna och lämnar ens kräckslagen människa efter sig. Han eller hon känner att de inte levt ut sin ungdom och lämnar plötsligt det trygga vuxenlivet de skapat sig för att tex bli reseledare i Grekland. De känner kanske knappt 10 000 kr i månaden från kanske 24 500 kr i månaden och känner för första gången i sitt liv att de är unga och fria.
Sen har vi de som har levt ett fritt liv och kanske startat eget eller jobbat med något de älskar då och då och spenderat mycket tid med att bara leva och njuta av livet, rest, gjort en häftig karriär, jobbat utomlands, minglat runt på alla inneställen och endast umgåtts med folk i de rätta kretserna. Människor som verkligen lever ut sina drömmar varje dag och känner sig unga i själen och som inte är vuxengamla. De hinner ändå innan 30 att uppfylla de ”praktiska trygga sakerna här i livet” och de har hunnit leva ut sin egendom maximalt på alla möjliga sätt. Men när gör uppfyller de alla normala saker som samhället förväntar sig utav en som tex att ta körkort, ta examen, skaffa sig en stadig relation och få barn innan 30 års åldern. De uppfyller allt strax innan de fyllt 30 år när en vuxen gammal kanske uppfyllt allt när de är 22 år.
De uppfyller allt när de vaknar upp en dag med en sådan kraftig ångest att de inte kan andas. Allt de inte gjort i sitt liv flashar förbi de och dödsångesten blir stor. Den här ångesten är inte att leka med. Många får panik och gifter sig med den första bästa och skaffar familj med detsamma. Bara föra att ”få vara som alla andra” för att de tittar runt omkring sig och inser att de flesta har stadgat sig och de själva är fortfarande är ”unga i själen” och byter ofta till en mycket yngre umgängeskrets för att inte känna sig gamla eller stressade över att de inte uppfyllt likadana livsval. Livsval som normen grundar sig på.på något sätt är den ångesten bra för det är som livet ger en en örfil och väcker en ur ens drömliv och verkligeheten slår till, med just en örfil.
Men man börjar även fråga sig själv om vilka livsval man gör för sin egen skull och vilka man gör bara för att få en klapp på axeln och få möjligheten att känna sig duktig och få känna sig ”normal” för en gångs skull?
Alla olika typer av människor behövs här på jorden. Vem ska annars sköta alla värdefulla yrken här i livet.. De vuxen gamla får sköta det trista och vi som är ”unga i själen” får göra vårt i vår egen takt. Det viktiga är att alla känner sig tillfredställda med sitt liv och inte går och blir bittra i resten av sitt liv för att de aldrig riktigt vågat lämna det trygga och leva ut sin ungdom på ett alldeles fantastiskt och otryggt sätt.