Nu har jag inte bloggat på länge. Det har hänt sjukt jobbiga saker och som grädden på moset har jag som sagt varit sjuk.
Detta inlägg ska handla om mannen jag kallar för min pappa, han har inga som helst blodsband till mig och inga plikter att ens finnas för mig. Jimmy Hansson, han kom in i vårat liv för ungefär 8 år sen, första gången jag träffade honom satt jag på psyk i linköping och han körde mamma in för att träffa mig, från första början så kände jag att jag inte behövde vara nervös eller skämmas för vart jag var och för att visa mina armar, för han kollade på mig och inte på allt runt omkring. Han tog hela våran familj med storm. Under dom här 8 åren har han alltid funnits till hands och har varit mer en pappa för mig än min biologiske pappa någonsin varit. Jag är honom evigt tacksam, utan honom vet jag inte vart jag skulle varit idag. Under mina perioder som inte varit allt för bra, under tiden som jag var på jourhem, fosterhem och behandligshem har han inte bara varit min klippa, utan även hels familjens. Utan honom så vet jag heller inte vart min mamma skulle varit idag, om hon och jag ens skulle pratat idag. Han har hjälpt våran familj att bli hel igen. Han har gjort så mycket mer än han förstår själv tror jag.
Jag säger inte detta ofta till dig Jimmy, men jag älskar dig och allt du gjort för mig och min familj och jag är så glad att du har funnits till hands hela tiden under både jobbiga och bra perioder. Du fyller upp mammas vardag med gläjde och kärlek och hon förtjänar verkligen dig, hon hade väntat länge på dig innan du kom in i bilden.
Tack för mig.
