Nu har jag svikit löftet till mig själv att jag skulle blogga regelbundet, men har varit lite mycket omkring mig som ni redan vet.
Jag är en person, som när jag börjar älska en annan människa, börjar bry mig om en person, så håller jag fast vid den personen. Spelar ingen som helst roll om det är så att man pratade igår eller för 10 år sen, har du kommit in i mitt liv och jag börjat älska dig, så finns jag där tills döden tar mig. Om man inte gör mig något det vill säga. Jag har nydligen släppt en person som en lång tid var hela mitt liv, hon var min bästa vän och utan henne trodde jag inte att jag kunde andas, men jag överlevde. Jag sitter här idag och fortsätter mitt liv precis som vanligt. Varför jag valde att släppa henne vill jag inte ta upp här, för det har ingen annan än hon och jag med att göra.
Senaste tiden har jag börjat tänka mycket på vänner som jag hade förr i tiden, innan mitt liv blev som det blev. Innan alla turer till psyk, jourhem och behandlingshem. Jag undrar vilka dom är idag, vad dom gör om dagarna och ifall dom kommer ihåg mig. Det gör dom säkert, men dom har ju fortsatt med sina liv och jag är way to feg för att höra av mig. Haha.
Jag är väldigt lyckligt lottad över att ha haft många av dom vännerna jag haft, för alla har hjälp mig på sitt eget sätt, varesig det har varit skitkompisar eller vettiga vänner, så han man alltid lärt sig något. Därför är jag den jag är idag.
Jag är också väldigt stolt över mig själv över den jag blivit, att jag lämnat alla skitvänner bakom mig, att jag har tagit mig ur all skit både starkare och klokare.
Tack för mig.
