Igår så började jag tänka tillbaka lite igen, om vad andras föräldrar trott om mig, eller vuxna i huvudtaget.
Jag har varit som den där likörchokladbiten i alladin asken, antigen som älskar dom mig, eller så hatar dom mig. Många många många gånger har föräldrar dömt mig och velat hålla sina barn borta ifrån mig, för att dom tror att jag ska förstöra dom. P.g.a att jag druckit eller skurit mig. En del har trott att jag knarkat. Jag har ju suttit på hem. Grejen är den, att även när jag mådde som dåligast så skulle det aldrig falla mig in att dra ner någon annan i skiten, jag ville ju inte vara där själv så varför skulle jag dra ner deras barn? Mina vänner?. Det är väl det mest idiotiska man skulle kunna göra. Jag har alltid funnits för mina vänner när dom behövt mig, alltid stöttat och aldrig önskar dom något illa.
Det stör jag mig på, att folk kan tro så illa om en person som bara har hamnat fel i livet…
Tack för mig.
