I går var det tio år sedan hela världen stannade upp och kunde följa terrorattackerna mot USA. Själv satt jag på en redaktion vid Karlaplan i Stockholm och såg i direktsändning hur det andra planet körde rakt in i World Trade Center. Det var en otäck upplevelse som gjorde mig helt kall. Jag ägnade gårdagskvällen åt att se flera intressanta och välgjorda dokumentärer som skildrade 9/11-attackerna. Överlevande berättade om chocken, de ledande politikerna om förvirringen som rådde och anhöriga om smärtan och sorgen när de förstod att deras närmsta hade fallit offer. Det var första gången som vi i västvärlden plötsligt förstod att vem som helst och när som helst kan bli ett offer för terrorhandlingar.
Och trots att vi svenskar lever i ett lilleputtland uppe i norr så har världens konfilikter gjort sig påminda här hemma också. Det var inte länge sedan en självmordsbombare sprängde sig till döds mitt i Stockholms city. Något gick fel och delar av bomben exploderade för tidigt, bara ett tiotal meter från porten till en lägenhet där jag bodde under fem år. Lyckligtvis skadades ingen annan. Den 22 juli 2011 var det dags igen då Norge drabbades av det fruktansvärda och Anders Behring Breivik utan nåd slaktade barn och ungdomar som befann sig på ett politiskt läger.
Trygghet är inte längre en självklarhet i en demokrati. Det måste vi lära oss att leva med.