Det kanske kommer som en överraskning för många, men en gång i tiden, som ung student i Trollhättan, låg mina partisympatier hos Socialdemokraterna.
Jag är uppväxt i en typisk medelklassfamilj som värnar om de sunda värderingar som Socialdemokraterna så länge haft som grund och som i mångt och mycket har byggt upp vårt samhälle. Dessutom tycker jag politik är kul och blev därför under en period aktiv i partiets ungdomsrörelse. Jag minns hur jag som enda SSU:are i uppenbar minoritet fick en egen helsida i skolkatalogen, där jag spetsade en valaffisch på Carl Bildt med ett paraply. På uppslaget före (eller om det var efter, jag minns inte riktigt) stoltserade gymnasiets 30 propra MUF-ungdomar prydligt uppradade i vattenkammat hår, slips och märkeskavajer.
Men det var då. Efter gymnasiet var det dags att bege sig ut i en karg verklighet där det gällde att kämpa sig fram om du överhuvudtaget ville komma någonstans. Ideal är en sak, verkligheten är en annan. Och nånstans där på vägen tappade jag tron på sossarna. Om och om igen. Min röst går idag inte helt oväntat till högerblocket som står för, i mitt tycke, en betydligt mer modern politik som anpassats till samhället idag. Men för den sakens skull, och det vill jag betona, kommer jag aldrig att bli någon ”sossehatare”. De som sällar sig till den skaran ser jag bara som pubertala jönspellar. Efter Mona Sahlins kalkonkarriär som partiordförande såg ju dessutom Håkan Juholt ut att vara ett riktigt bra val. Om inte annat så var han i alla fall journalist. Och såna som vi borde ju veta. Kan man tycka.
I förra veckan avslöjades bostadsskandalen, som jag i sak inte vill harva sönder här i bloggen. Till en början såg det ut som Juholt faktiskt bara hade gjort ett mänskligt misstag och inte förstod sig på just den regeln. Hur korkat det än må vara. Och han bedyrade i tv-rutan att han aldrig haft någon som helst avsikt att lura skattebetalarna. Det lät uppriktigt och ärligt. Och inte fanken kunde han sitta där med sin förtroendeingivande småländska mustasch och ljuga alla oss skattebetalare i ansiktet. Nej, det Juholt sa stämde förmodligen. Trodde jag.
Men icke. Idag har Dagens Industri avslöjat att Håkan Juholts egen assistent Peter Cervin visst hade informerat Juholt om regelverket. En uppgift som förvisso har dementerats av deras kanslichefen. Men om inte saken stämmer, varför skulle Cervin ljuga och på det sättet sätta kniven i ryggen på sin chef? Vill han få sparken? Nej, det låter på tok för orimligt.
Även om Juholt har partiledningens stöd som väljer att gå på hans förklaringar så har jag en känsla av att klockan klämtar för Håkan Juholt. En skandal av det här slaget var något av det värsta som kunde hända partiet som redan försatt sig själv i en djup kris.