Jag kom på mig själv vakna upp i en panikattack för någon natt sedan. Jag kunde knappt andas, jag svettades och luften var så tung att jag började söka en väg ut. Jag har aldrig varit med om det här tidigare, kan det vara verkligheten som springer ikapp? Jag vet att jag tappat bort mig själv någonstans, men så farligt trodde jag faktiskt inte att det var. Jag får ångest över minsta lilla och sliter sönder mig själv, även fast jag vet att det bara är jag som överanalyserar det jag gör. Jag tar den tillflykt jag vet löser det för stunden, men sen är vardagen där och nätterna är nog värst. Jag kan absolut inte sova, jag måste se på någon serie eller göra något liknande. Jag vill kunna känna ro i kroppen, och just nu låter jag alla köra över mig. Vart tog jag vägen? jag inbillar mig själv att allt är så jäva bra, men när det väl kommer till kritan så står jag ostadigt. Jag har alltid varit stark, vetat vem jag är, låter aldrig någon köra över mig. Men ändå så är jag på en plats som aldrig funnits där förr. Jag vill inte diagnotisera mig som deprimerad, men nog är det lite till så är jag där. Jag har ett stort behov av att vara med min familj, men vi är utspridda på olika ställen. Jag saknar alla så otroligt mycket, om 2 månader är det julafton och då är vi samlade.
Jag känner inte igen mig själv, vem har jag blivit? jag vill inte vara den här personen jag börjar bli. Jag vill inte söka hjälp, för så allvarligt är det inte. Jag behöver bara någon som verkligen lyssnar, som jag kan ventilera mig hos.
Vart är du? jag behöver dig
Flera kvällar i rad har mina ögon fyllts, jag kan inte komma ihåg senaste gången det hände. Jag gråter så sällan, och aldrig över skit saker. Därför vet jag att nu står verkligen något fel till. Jag önskar att det här kapitlet i mitt liv går fort.