Alltid när jag kommer till den punkten i mitt liv då jag älskar någon annan mer än mig själv, så får jag det som ett slap in my face. I det här fallet handlar det om kärlek men nu pratar jag inte bara om kärlek utan såhär känner jag när det gäller alla relationer. Det skulle vara en sak om jag var naiv som person men för att jag ska älska någon så måste de vara mycket bra för att jag är galet kräsen.
När saker går bra för mig så är jag alltid tacksam men vissa börjar istället leta fel. Hur ironiskt är inte det att folk som har ruttna förhållanden gör anmärkningar på de allra minsta bra medan folk som har perfekta förhållandet gör anmärkningar på de allra minsta fel.
Den snurrar i huvudet på mig just nu.
Tar folk mig föregivet?