Var och en är född med en böjelse mot vissa färger. T. ex. ett mycket litet barn, innan det påverkas av sina föräldrar och jämnåriga, tar alltid ut just de färger som passar det, ibland till sin mammas förkräckelse.
”Min egna story: Jag var 5 år och vi skulle renovera om hemma. Jag skulle själv få bestämma färgen på fondväggen i mitt rum. Alldeles själv! Jag valde en kall violett färg och såg redan framför mig väggen och färgen som talade sitt eget språk till mig (fast det förstod jag inte då, bara att färgen och jag connectade på något sätt.) Mamma (hösten) bestämde att det skulle bli orange, för violett var sååå… hemskkh… Nu efteråt kan jag ju förstå att hon tänkte så, men bara det att hennes orange verkade på precis samma sätt på mig.
Det blev ingen violett. Väggen blev aldrig ”min”, det fanns alltid en slags barriär mellan oss och i smyg var jag alltid avundsjuk på min kusins vägg (han hade fått sin violetta.)”
När vi blivit lite större kan vi ha tappat bort en del av den där känslan för vår personliga färgskala och vi köper olika färger av anledningar som ingenting har med hur vi passar i dem att göra. Vi bombarderas med färgbudskap från mamma (vilkens färger kan vara helt andra än våra) och modeindustrin och möbelbranschen, som utnyttjar alla tillgängliga massmedia för att popularisera de färger de vill sälja.
Underbart med färger, synd att du inte fick välja din vägg. Kan tänka mig att det hade varit mer behagligt än den din mamma valde. Kram