Jag vill tillägna det här inlägget till dig. Till er familj. För att livet är så orättvist, och för att just ni är tvungna att vara med om det. Orättvisan. Man skulle kunna säga att det var tur i oturen. Men så vill jag inte säga. För det ska inte ens vara en otur. Den biten ska inte finnas. Den biten äcklar mig. Den biten gör mig rädd.
Den biten gör mig också medveten om att varje dag jag får vara den jag är, med dom jag älskar, ska uppskattas. Och inte tas för given. Plötsligt kan det försvinna. Eller åtminstone förändras, Och aldrig mer bli detsamma..
