Godmorgon!
Känslan av att vakna upp och sen inse att dagen börjar sämst bara någon minut in på den.
Jag är så jävla less. Jag är framför allt less på att jag blir ledsen. Känslan av att vara hjälplös. När man vet att någon mår åt helvete och man vet att det inte finns något man kan göra, den känslan förföljde mig i bra många månader förra året. Det hade den inte behövt. För jag var fri, fri att göra precis vad jag själv vill, skita i vilket. Men jag gjorde det inte. Varför? För att jag har hjärta. Jag bryr mig. Ja, faktum är att jag brydde mig så pass mycket att jag struntade i mig själv. För hur kan jag gå och leva mitt liv fullt ut när den här personen ropar på hjälp?
Jag har aldrig i mitt liv haft det så tufft som då. Varit hjälplös. Brutit ihop både i min ensamhet & på jobbet för att man får ett sms som får hjärtat att hamna i halsgropen och rädslan att ta över kroppen. Jag är fortfarande så rädd varje dag att du ska göra något dumt. Mot dig själv.
Därför är det extra jobbigt att känna ilskan som kommer mot mig då och då. Det känns som att någon sparkar på en när man ligger ner, fast man vet att man inte gjort något.. Jag har bara gjort något för mig själv. För det får jag.
Okej, stelt inlägg jag vet..Men jag är ledsen just nu, den här dagen började inte alls bra. Vi kan summera det hela med att jag är ledsen för att göra någon annan ledsen. Det är en hemsk känsla. Men någon sa till mig att jag måste sluta tänka på andra hela tiden, och tänka på mig själv istället. Och jag försöker, men det är tufft. Det är jävligt tufft.
Jag insåg för ett tag sedan att hela biten av allt tog hårdare än jag trodde. Psyket tog stryk mer än jag trodde. Desirée tog mer stryk än hon trodde.
