Jag var så himla upp i varv nyss när jag knallade hem från gymmet. För att sedan tvärt få gåshud ända ner till tårna och ja, nu sitter jag här och gråter. Och jag överdriver inte ett dyft, jag gråter jätteofta det vet dom som känner mig. Så får jag ut mina känslor, alla olika känslor.
Jag hade förträngt vissa nyheter jag fått idag, för att sedan bli starkt påmind när jag gick över Celsiusskolans gård här i Uppsala påvägen hem.
En pojke/kille/man som skulle ta studenten imorgon valde istället att avsluta sitt liv och hoppa framför tåget igår.
Att se minnesplatsen rektorn gjort fick mig att må illa..för plötsligt var det ju faktiskt en riktig pojke som försvunnit. Inte bara ett namn, utan ett ansikte. Ni förstår vad jag menar. DET ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT att jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Det är så hemskt att många mår så dåligt..jag vill bara hjälpa var ända en. Jag vill inte vara med längre och se det här. Så känner jag. För jag kan inte hjälpa och det tär. Jag tycker synd om vissa jag inte ens tycker om, men jag skulle ändå ge min högra för att få hjälpa om jag kunde.
Jag sänder hur som helst alla mina tankar till den här pojkens familj och vänner som säkerligen förlorat en underbar människa. <3
