Sårbara dagar, då kommer känslorna. Jag är fortfarande trött och slö sedan i fredags, vilket känns lite jobbigt. I och med att jag tränar så mycket som jag gör så är kontrasterna så stora. Nej, jag föredrar hälsa före ohälsa.
Hur som helst, inatt sov jag så himla djupt och drömde en dröm som var så sjukt verklig, och underlig. Mitt livs kärlek (fortfarande okänd) förklarade sin kärlek för mig. Det var vi två nu, Den där ”upp över öronen helt totalt kära i varandra”. Allt var så verkligt. Men jag vet inte vem personen var. Det var liksom, som att någon vill säga något till mig. Eller ja, mitt undermedvetna vill säga något.
Jag är väl egentligen inte sådär jätte personlig i min blogg när jag tänker efter. Men tänkte nog öppna mig lite idag..
Jag har i princip ända sedan mitt ex haft någon att tänka på, dejtat, tyckt om. Varit lite förälskad i. Gråtit lite över. Snart två år alltså, har jag alltid haft någon som styrt mitt hjärta lite. Och hjärnan.
På både gott och ont. Det finns många fina killar där ute. Otroligt fina. Och ett par mindre fina.
Det ända som förstörde lite i fredags, var skymten av en person. Skymten av en ett års lång (men kort) historia.
Tills för bara ett tag sedan sa jag till både mig själv, och mina bästa vänner att nu är det nog. Jag är hellre ensam. Jag är ju ändå min egen bästa vän. Och har alltid varit faktiskt.
Jag var flickan som frågade chans hundra gånger när jag var liten. Var kär och tillsammans i /med pojkarna redan på kindergarden.
Jag är en romantisk tös. Och har alltid varit, kommer alltid att vara. Töntigt romantisk. Kärleksfull och känslig är mina två huvudpersonligheter mot alla mina nära och kära. Det är något jag är stolt över. Att jag bryr mig så mycket om människor. Förmodligen är det därför jag har så många vänner som jag har.
Det är också därför jag blir extra låg när någon ger mig så lite tillbaka. För att jag vet att jag inte är värd det.
Noll i respekt. Jag själv skulle inte ha hjärta att bete mig så. Det, på något vis, matchar inte mitt liv. Jag har, och har alltid haft, ganska god självkänsla. Men så kan EN person få mig att känna mig värdelös. Ja, värdelös. Den personen, och jag hoppas den personen läser detta, vet precis varför.
Så många gånger mina vänner skrikit på mig att jag är värd bättre, och jag skrikit detsamma åt dom. Och man ändå i smyg inte lyssnar, utan förstör istället för sig själv. Spottar sig själv i ansiktet.
Jag måste börja ge mig själv mer respekt. VI måste börja göra det. Kan vi kärlekssvaga tjejer bestämma att vi visar fingret mot idioter? Bra! Tack!
Tills den dagen då jag hittar den manliga versionen av mig själv. Som höjer mig till skyarna, så som jag skulle höja honom. Är intresserad av hela mig, så som jag intresserar mig för honom.
Tills den dagen, VILL JAG VARA ENSAM.
Man leker inte med Desirée Karlsson, det har alla förstått, förutom du. Låt mig vara.
Jag ska gifta mig med mina vänner.