Hej på er!
Jag tar en paus i allt springade här och lyxar med en kopp kaffe och lite bloggis.
Hjälp vilket tjafs hörni! Först och främst vill jag tacka mina underbara vänner som tar ställning i kommentarer och lackar åt mig.
Dom blir lika irriterade som jag, om inte mer. Jag förstår dig (Sara) i det du skriver, jag förstår alltså vad du menar, även fast jag inte håller med dig. Det var snarare sättet du skrev på som kändes tungt, då jag hör och häpna är en otroligt känslig person. Och ja, det kom mest lite olägligt. Är det så att du bara menade väl är jag mer än tacksam.
Egentligen ska jag inte behöva förklara mig i hur mitt liv ser ut i och med, som vi alla här vet, det ser ut på ett helt annat sätt i bloggar. Vem vet, när jag lägger upp en bild på en lyxig kopp kaffe på morgonen, vem säger att jag inte samtidigt sitter och gråter? Förstår ni vad jag menar. Det är inget
man lägger ut. Eller när jag lägger ut att jag ”sitter och skålar med tjejerna”, vem säger att jag inte fem minuter senare sticker hem för att sova? Jag har mått till och från ända sedan i somras. I höstas fick jag höra att jag var tant, helt plötsligt. Och ”oj somnar du 21 på kvällarna?!”, ”är du gravid eller??” osv. Det var till och med en som tyckte att jag hade blivit tråkig. Men jag är ju bara människa.
Nu har hela januari varit full fart, vilket jag älskar. Men direkt känner min kropp av stress. Och tyvärr är det inte så enkelt att jag kan säga ”shit, lite trött idag”. Utan jag får utslag och andra otrevligheter i samband med allt. Jag är otroligt skör nu, jag har bara inte riktigt lärt mig det än, men jag försöker, i min takt förstå hur jag ska tackla det. Men ska det behöva vara så när man är 23 år? Ska jag behöva sitta hemma varje helg och tacka nej till saker när jag är så pass ”utåt” som jag är? Nej, det ska jag inte behöva. Jag tar allt i min takt och har lugnat ner mig BETYDLIGT mycket mer än förut. Jag vill hur som helst bara säga att ni helt enkelt får ta att jag klagar ibland. Ni ska bara veta hur mycket jag vill slå mig själv ibland för att jag tidigare inte lyssnade på signalerna min kropp gav. Att jag sedan avslutade det hela med att jobba natt och då kom smällen. Självklart är det tråkigt att jag själv försatt mig i den sits jag nu sitter i. En kropp som styr mig, och inte tvärtom.
Det är på bättringsvägen och jag mår mer bra, än dåligt. Och jag älskar mitt liv på alla sätt och vis, lugnt som fartfyllt. Det finns folk som mår dåligt, sådär otroligt jävla dåligt, och det gör inte jag. Folk har det sämre. Men när jag mår dåligt, mitt ”form av” dåligt, då öppnar jag min blogg, och då klagar jag. För här inne, här inne får jag göra det.
Puss och kram till er alla, nu håller vi hand istället! Jag får dessutom sluta tidigare idag så ja, jag ska nog köpa en fet chokladkaka bara för att.
Heja heja!
