Det är inte mycket jag ska klaga över. Och inte heller brukar klaga över för den delen. Jag har alltid varit lycklig och njuter ta mig fan alltid av livet, tar vara på dom spontana stunderna. Som att gå och lukta på en syrénbuske påvägen hem bara för att. Ja, ni förstår, jag älskar det mesta mitt liv erbjuder mig. Skrytit om det har jag ju faktiskt gjort en del.
Men så kommer det dagar, dagar då man känner att man inte har ett jävla piss att vara glad över. Dagar som suger. Dagar när man känner att man bara vill, ja, dö helt enkelt.
Måndag, tisdag, glädje-onsdag, hormoner, hormoner, lördag, skit-söndag. Osv.
Ni som följt min blogg ett tag vet att jag har ett helvete med mina hormoner. Jag tål inte p-piller, inte ens mini-piller får jag äta. Och ända sedan jag ”exprimiterade” med dessa jävla piller (för ett år sedan när jag skulle behandla bort min feta blodcysta i magen) så känns det som att mina hormoner har maxats, dom har förökat sig (när dom väl är på besök dessa veckor vill säga). Som idag. Men doktorn kan inte göra något (att äta p-piller gör att du får rutin på det, in my ass eftersom att jag inte tål dom, ja jag har det skriftligt, det blir alltså en ond cirkel).
Idag kom alla mina hormoner på fest i min kropp, och dom tog med sig hela släkten. Det är en sån där dag när jag bara MÅSTE gråta för att jag inte har något val, det sitter där i halsen och det måste komma ut på något vis. Hellre i tårar än i ord. Även fast jag inte vill. För ”innerst inne” är jag inte ledsen. JAG är inte ledsen, men min kropp är. Ja, det låter sjukt..
Det är inte ”jag är lite bitter för jag ska få mens”, utan allt är maxat 100%. När jag har ägglossning? ja då jävlar känner man ju hur äggstockarna arbetar, jag sitter ofta och masserar magen på båda sidor. Humöret svajar, hela ansiktet kliar för att hyn är som en stor infektion. Så har jag vänner som inte ens märker när dom har det. Inte ens får en liten finne under lingonveckan.
SÅ: anledningen till att jag delar med mig av detta bittra inlägg är för att jag SJÄLVKLART vet att jag inte är ensam om det här. Och jag vill mest veta hur ni andra står ut..
Jag börjar fan känna mig schizofren.
Med vänlig hälsning
/Desirée Carolina Karlsson
