Jag ligger nerkrupen i sängen nu och har kollat igenom arkivet i bloggen.
Det bästa med att ha en blogg, och den största anledningen till att jag faktiskt började för 6 år (?) sen, är för att jag ville ha en chans att kunna titta tillbaka och le och se minnena på bild och inte bara ha allt i huvudet. Det är så FRUKTANSVÄRT härligt att kolla tillbaka! Sen älskar jag ju att skriva också vilket är en stor stor del.. Och kamerakåt är jag tydligen också ja..Ja det finns ju massa bitar haha.
Hur som helst.. Jag kom över den här bilden och ”minns” den speciellt väl. Så fort jag såg den knöt det sig i magen. Sjukt det där egentligen, vad en bild kan göra. Jag ser kanske glad ut, men det var jag inte. Jag minns känslan i kroppen. En kväll ute hos mamma och pappa i somras när jag var ute och bara gick.. och gick..och gick. Tänkte.. och gick. Det var första gången på länge som jag kände mig både tom och lättad. Glad och ledsen. Förvirrad, men bestämd. Men framförallt den absolut första gången som jag någonsin klivit ur min egna kropp och skakat om mig själv. Slagit till mig själv i ansiktet. Skrikit åt mig själv att skärpa till mig.
Jag minns känslan så väl att jag faktiskt fäller lite tårar just i denna stund. Tårar för att jag känner mig så jäkla stark och lycklig idag. Jag har alltid haft ett väldigt lätt liv, faktiskt. Men på min skala, i mitt liv, så är det här minnet ett av dom jobbigare. För det var första gången någonsin i mitt 21åriga liv som jag kände mig totalt krossad. Mosad till botten. Det var första gången i mitt liv som jag mötte det där vägskälet som många andra redan varit med om. Och för första gången kunde jag relatera. Förstå. Och suga i mig allt.
Och jag känner mig cool som tagit mig igenom en liten skitgrej som det, denna lilla mini fis i rymden, för ja, jag kommer ju säkerligen vara med om värre. Men idag äntligen känner jag mig dock lyckligare än på länge. (inte lycklig, utan lyckligare).
Det får mig att tänka på hur jäkla coola dessa människor är som gått igenom så många sjuka saker i sina liv. Såna som bara kliver rätt in i betongväggen gång på gång men ändå klarar av att stå kvar. Och stå kvar stadigare för varje gång. Typ mormor som visade fingret åt tumören och vinkade den hejdå. Hur som helst..
NI ÄR TOTALT HELT JÄKLA ASGRYMMA. Kom ihåg det champions. Jag beundrar er.