Jag känner att jag håller på att klappa ihop här. Eller nja, egentligen inte kanske.. Men ibland kan jag komma på mig själv med att stå och bara stirra, knappt lyssna på vad någon annan säger, eller jag hör, men lyssnar inte. Så känner jag idag. Och jag har nog kommit på varför. Jag har inte ett jobb där jag en dag kan välja att skita i vilket, skita i att prata med folk, skita i hur jag för mig eller ser ut. Jag är ju ständigt trevlig och glad och framåt och ojojoj, det är mitt jobb, men också min personlighet. Jag älskar det. Men utöver det är jag överallt och ingenstans, tränar och flänger runt. Jag tror helt enkelt ibland att jag får nog och bara blir stirrig. Idag höll jag på att svimma inne på bikbok pga allt folk. Det gjorde väl säkert många andra också. Det blir liksom för mycket. Nu talar jag ju för mig själv, det är ju säkerligen många andra som känner precis det här. Men det är ju jobbigt. Jag, personligen, blir inte direkt trött av det, det flyter ju med i min personlighet, jag tror dock att kroppen säger nej ändå ibland.
MEN jag älskar den jag är, och är stolt över den jag är. Dessa två veckor har bara varit lite för hetsiga rent allmänt haha. Med det sagt ska jag snart säga hejdå till mina gulliga gäster och sen möta Michelle för en lugn aw. Puss
