Godmorgon på er! Hur mår ni? hoho?
Nej men jag vet hur det är. Jag kommenterar inte heller bloggar. Så ääääre ju! Men ni blir allt fler som börjar kika in här och det är ju fantastiskt kul! 🙂
Hur som helst. Jag sitter och dricker kaffe tillsammans med In hearts of men i högtalarna. Jag kollar igenom arkivet på datorn, och hamnade till sist bland bilder från ett år tillbaka. Och då börjar ju tankarna flyga fritt och minnena. Hur mådde jag då? vad gjorde jag då? vad sa mitt hjärta då?
Jag vill minnas att jag mådde bättre än på länge och att jag var tacksam över att få vara relativt fri och äntligen få styra över mitt eget liv. Fast helt fri, det kände jag mig inte. Jag lät hållas ett bra tag efter. Det värsta av allt är att det vissa stunder känns som att jag fortfarande är där. I hållhaken. Men det släpper mer och mer, och det är jag tacksam för.
Jag var nybliven stadsbo, stadsbo på egen hand vill säga, och jag trivdes. Det bästa var nog att få gå ut på promenader upp till domkyrkan här i Uppsala och lyssna på min favoritmusik. Friheten. Och den där känslan att ”jag får göra det om jag vill”. Jag fick göra som jag ville.
Så summan av kardemumman då? Det som lyser starkast efter ett år här i min vackra gamla lägenhet, det som jag lyckats bygga upp mest inom mig själv är att jag blivit mer självisk.
Aldrig har det ordet bringat så mycket lycka.
