Diabetes

Nar jag fick diabetes tyckte jag att det var haftigt. Alla ville titta pa och bilda en ring runt om mig i skolan for att fa en glimt av nar jag skulle ta insulin. Efter ett par ar tyckte jag att det var en skam. Att traffa killar blev ett problem och om jag traffade ngn blev det ett annu storre problem att tala om att jag har en sjukdom som innebar en hel del rutiner i ens vardag och liv. Jag trodde darfor att man inte kunde tycka lika mycket bra om en tjej som hade en massa problem som skulle styra och stalla i vardagen. Jag valde darfor att inte beratta att jag hade diabetes (+gluten) for jag trodde att ’killen’ skulle hitta en battre tjej utan en massa sjukdomar.

Jag har nu ett par ar senare valt att strunta i dessa tankar (valdigt fjantigt att tanka sa+tar onodig energi) och forsoka alska migsjalv istallet. Dessa tankar ar ett minne blott nu och jag kan inte komma pa vart de nedvarderande tankarna kom ifran (daligt sjalvfortroende kanske).

Jag kan prata oppet om min diabetes men jag tycker inte om att beratta det i ”onodan.” Mina narmaste vet om det och jag tycker att det racker. Ifall jag skulle falla ihop pa gatan finns det ett kort i min planbok som sager att jag har diabetes och vilka mediciner som tas varje dag.