Jag kom sa val ihag nar vi skulle gora ovning pa vad och hur man ska gora och reagera nar en jordbavning intraffar. Vi fick alla demonstrera och sitta under vara sma tontiga bord (typiskt amerikansk) och vanta i nagra minuter. Jag som diabeteskvinnan henne sjalv ar ju valdigt tuff och tycker att det ar haftigt men ocksa lite tontigt. Hur kan man fa panik over en sadan grej?! hmpfr…
Sa igar nar jag och frugan ligger i varsin sang och intar vara kvallsritualer, ar det nagot som hander. Jag tankte inte mer pa det eftersom att dagen i sig hade varit sa pass konstig att jag trodde seriost att jag blivit knapp nar jag fick for mig att det var nagon som vaggade min sang. Vi insag bada att vi upplevt var forsta jordbavning. Nu ar jag skraj over att jag kommer fa vara med om varre skalv och att jag aldrig mer kommer fa komma hem. Lite haftigt men skrammande.
Trevlig dag pa er gamla ravar.