”Är så glad att jag hittade till din blogg. Har själv haft typ 1 diabetes i 4 ½ år, fick det när jag var 12 år gammal, och jag har alltid haft en väldigt svårinställd diabetes, jobbiga värden som åker upp och ned trots att jag har gjort allt som läkarna sa och allt. Så för något år sedan tappade jag helt motivationen att fortsätta att försöka, slutade till och med att ta insulin på vissa måltider och sånt, struntade fullständigt i sjukdomen, och mådde inte alls bra då, såklart. Men för några månader fick jag tillbaka motivationen, har fått hjälp från andra, eller rättare sagt, tillåtit folk hjälpa mig, och jag försöker verkligen, trors att det fortfarnade är väldigt upp och ned. Men hittade din blogg för någon vecka sedan och har lusläst den, och måste säga att du får mig att försöka ännu mer, att kämpa ännu mer och inte ge upp. Och speciellt på fronten träning, för har alltid hatat att träna men har börjat smått och känner redan att det ger resultat. 
”
Denna kommentar fick jag igår och det är och känns väldigt konstigt hur varm Jag blir i både själ och hjärta. Att få det skrivet i ord gör mig inspirerad till att fortsätta skriva och fortsätta motivera andra med den kroniska sjukdomen diabetes och att inte titta på de hinder som kan uppstå eller när de ”dåliga dagarna” tar över ens vardag. Livet är väldigt skört och vi måste, oavsett diabetes eller inte, ta tillvara på de stunder som får oss att må bra och de stunder som vi känner oss lyckliga. Att ha diabetes är inte lätt och jag kommer aldrig påstå det, men det finns vissa verktyg i livet som kan underlätta att hålla sina värden på plats. Le och var glad, vi diabetiker måste hålla ihop. 
Jag kommer återgå till min träning idag efter 1 veckas uppehåll. Så mycket energi!