”Tonåringarnas önskan om att få vara som alla andra och inte behöva styras av rutiner var något som tydligt framkom i denna studie. Tonåringarnas diabetes var ofta en orsak till konflikter inom familjen i samband med frigörelseprocessen, men familjen kunde också upplevas som ett stöd i tonåringarnas egenvård. Resultatet ger en ökad kunskap om hur tonåringar med diabetes ser på sin livskvalitet.”
Jag tror att vi (samhället) behöver få de personer med diabetes i en tidig ålder (samt deras föräldrar) att ge de en kunskap och en trygghet i vardagen för att slippa dessa i bland onödiga konflikter. Jag vet själv hur det var att vara tonåring och svårthanterlig. Att jag hade diabetes gjorde det inte bättre och det var (kunde vara) en ursäkt till varför jag var tjurig eller bara allmänt jobbig och trög i vissa situationer. Det är aldrig lätt att vara tonåring och defintivt gör det inte vardagen lättare när man dessutom har diabetes och alla känslor som kan uppkomma såsom varför just jag? vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Det gäller också för er med diabetes att ta reda på lite vad just sjukdomen innebär och hur mycket det kan svänga när man inte tar hand om den. Speciellt när man precis har kommit in i puberteten och bara vill ”skita i allt”. Vi måste stötta varandra och utveckla relationen mellan barn och förälder. Detta är nytt för båda parter och livet efter diagnonsen kan ta en helt ny vändning för en familj.
En vanlig reaktion kan vara ”Jag som åt massor med godis under graviditeten, är det därför min dotter har fått diabetes”. Lätt att ta åt sig sitt egna barns sjukdom. Därför måste det finnas olika hjälpmedel för att utveckla och informera förädrar och barn (klasskamrater, lärare etc) om vad det är och försöka prata om det som kan vara känsliga ämnen.