Jag har aldrig gråtit för min diabetes eller för min glutenintolerans. Det kom som en oväntad våg när vi var på väg hem från en helt otroligt rolig utekväll på hotellet igår natt. När jag kom innanför dörren så brast det. Just i det tillfället när jag stod som en hjälplös själ hatade jag min diabetes så mycket och att jag har blivit ett kontroll freak och ”måste” ta flera blodsocker tester varje dag då jag tränar mycket och vägrar att släppa kontrollen över att inte ha kontroll över mina värden (rörig mening jag vet).
Att alltid planera in vad jag ska äta, svårt att äta på vissa restauranger, får tacka nej till goda pannkaksbruncher med mina vänner, att behöva oroa mig på jobbet att vara för hög eller för låg, paniken som inkommer när jag inser att jag inte har något att äta (då det är för lågt)…. Det finns mycket att vara arg över och det var första gången igår som jag hade en ilska och sorgsenhet över att det är just JAG som har fått alla dessa intoleranser och sjukdomar som jag alltid kommer att leva med.
Idag känns det som vanligt och det finns ingen risk att detta kommer dra ner mig utan jag kommer bli mer mänsklig och mer ödmjuk mot mina medmänniskor och självklart migsjälv.
Jag är lyckligt lottat som har en väldigt lätt sjukdom att leva med och det är inte alla som har det.
Det går att göra glutenfria pannkakor och det går att leva ett fullt normalt liv med bekymmer som egentligen inte är så jobbiga.
Jag älskar mig själv och ska se till att jag nåt stjärnorna en vacker dag. Det gäller att tro på sig själv och inte se alla problem som en vägg som inte går att rubba.