Skönt med helg men som i vanlig ordning är det svårt att slappna av då det alltid finns saker att göra.
Fick ett armband från glitters kollektion för diabetes. Tack! Mycket fint och en ide som jag önskade att jag hade kommit på!
Godmorgon!
1 svar på ”Fredag!”
Kommentarer är stängda.
Vad gör man när allt känns som en nedåtgående spiral? Jag har haft diabetes i snart 11 år, är nitton nu. Jag har senaste tiden läst lite mer kring min sjukdom på internet, och har blivit oerhört hypokondrisk tack vare detta. Är jag inne på en hemsida med dåliga statistiksiffror så får jag panik. Är livrädd att jag kommer vara blind/ha jättedålig syn om tio år, att nerverna blir förstörda och att min kropp nöts sönder inifrån för varje dag. Jag mår så oerhört dåligt psykiskt över detta, och är så rädd för att totalt kollapsa. Jag har legat överlag bra under tonåren, har legat kring 7 på gamla räknesättet, men även mycket lägre i perioder. Ligger på 68 nu i nya räknesättet och har senaste tiden skärpt till mig hårt för att gå ner mer, vilket jag tror och hoppas att jag klarar med viljestyrka. Men vissa dagar vill jag bara lägga mig ner och gråta. Jag tränar mycket och märker ju att det ger bra effekt, men så fort jag unnar mig något gott/kolhydrat-rikt så slutar det med att jag ligger högre. Jag får megaångest om blodsockret ligger på typ 12 numera.
Jag kan inte njuta av livet. Jag menar-NU mår jag bra. Jag känner mig frisk och pigg i kroppen-har ork och mår bra. MEN psykiskt tänker jag att dessa ”friska” dagar är räknade-har man diabetes så kommer kroppen paja totalt när man haft sjukdomen länge.
En annan del av mig tänker att det finns många som haft diabetes 50 år, som fick det på 60-talet som inte har så mycket komplikationer. Och på deras tid kunde man knappt mäta blodsockret liksom. Vi har ju bättre förutsättningar som fick diabetes på 2000-talet. Så OM man nu får någon komplikation-så kommer man ändå må bra tack vare dagens utveckling. Eller vad tror du? 🙁 Kan man vara lugn? 🙁 Även om man får förändringar i ögonbotten så finns ju laser, och får man blodtrycksproblem så finns ju mediciner.
A och O är ju bra blodsockerkontroll, och jag har gett mig fasen på att få till det nu. Jag har ju aldrig haft katastrofala värden, och har mestadels legat bra. Lite svängigt har det såklart varit ibland, men över lag. Nu har jag har dragit ner på kolhydrater och inhandlat nyttiga alternativ. Men ibland infinner sig paniken inom mig och jag ser mig själv liggandes på sjukhus i jättedåligt skick om sisådär 10 år. Tanken tär sönder mig och jag känner att jag bli begränsad av det här. Har hamnat i ett otroligt trist tankemönster och skulle behöva uppmuntran. Är inte den som klagar men nu helt plötsligt, efter tio år, har jag hamnat i en diabetes-dipp som jag aldrig infunnit mig i förut. Känns som sagt lite hopplöst.
Har du några synpunkter/peppande tankar till en tjej som hamnat i världens hål när det kommer till diabetesen?