Vart får jag min motivation ifrån?
När man påminner sig själv om att man har en sjukdom som mer är troligtvis kommer att ta död på en känner man sig liten. Mycket liten. Väldigt svag och kanske en aning meningslöst alltihop. Vad ska man göra för att undvika detta?
Jag har en ganska positiv inställning till livet och till vad som kommer att hända i min framtid och jag tror att man måste ha det för att orka. Självklart vaknar man inte varje dag men en 100% positiv inställning men jag tror ni hänger med. Att ha en diagnos där det kan uppstå en rad hemska följdsjukdomar är ju inte en jätte kul att gå runt och tänka på. Men å andra sidan kan alla drabbas av mer eller mindre hemska sjukdomar fast de är ”födda friska”.
Det räcker för mig att gå in på Facebook bolla diabetestankar gruppen för att få kvällningar. För mig gäller det att till fullo ta hand om sin hälsa och sin diabetes för att må bra. Och vem vill inte må bra? Men, oavsett hur bra man sköter sig kan det uppstå andra sjukdomar eller elände som inte finns någon förklaring till varför.
Att sedan älta sin problem eller gå runt med en oro att man inte kommer att leva om 10 år är en syn på livet man måste jobba på att försöka ändra. Vi vet inte vad som kommer att ske i morgon eller nästa vecka/månad/år. Det vi kan göra är att leva nu och njuta av det som vi har, och självklart att försöka förebygga alla dessa hemska sjukdomar, såsom motion, bra mat och bra värden, för att minska risken.
Att omge sig med bra vänner och familj kan vara den bästa medicinen när man är nere. Att oroa sig för framtiden gör vi alla men man kan gå miste om så mycket om det tar över din vardag. Försök att inte tänka på det och det bästa du kan göra är att ta hand om dig och din diabetes för att minska riskerna för ökade besök hos farbror doktor.
Berätta1 vart får du din motivation ifrån? Kanske kan detta bli en ny kategori.