Det har aldrig funnits på världskartan att tycka synd om mig själv då jag insjuknade i diabetes typ1. Livet fortsatte i sin vanliga takt och jag accepterade att jag var tvungen att göra vissa förändringar i kost och motion, men la ingen energi på det.
Jag tror att den tankegången har hjälpt mig väldigt mycket och jag har aldrig sett diabetes som någonting negativt i min livsstil.
Alla dagar går upp och ner för alla mer eller mindre och det handlar inte om att hata sin sjukdom ”för jag har inte valt att den”. Men att inse fakta och komma ner på jorden OCH göra det bästa av situationen måste finnas i tankarna om man vill leva ett långt liv med så få konsekvenser som möjligt.
Sjukdomen blir jobbig om man ser den som ett hinder i vardagen och man blir mindre bekväm i den. Det är DU som får ta skiten om du inte sköter dig och om du trycker i dig massa socker såsom Coca cola, godis, chips och allt vad som finns. Det skadar bara dig själv och förmodligen de som står dig nära.
Ta en funderare och försök att inse att livet faktiskt är underbart. Dagar då blodsockret ligger bra är ju väldigt underbara dagar, eller hur?
Puss