De upplevde sig hindrade i livet av sin sjukdom och hade ett behov av att stöd och att bli förstådd, vilket de inte alltid blev. Med information kunde sjukdomen hanteras och kontrolleras. Slutsatsen är att personer med diabetes typ 1 känner oro och rädsla, upplever sig hindrade av sin sjukdom och har behov av att få stöd, bli förstådda och att känna kontroll över sin sjukdom.
Detta är ett utdrag från ett examensarbete jag hittade på nätet vilket får mig att bli orolig för de personer som har diabetes.
Jag har aldrig sett min kroniska sjukdom som ett besvär eller som en ”avspärrning” av att uppfylla de drömmar jag har i mitt liv. Jag har full förståelse varför personer med en kronisk sjukdom såsom diabetes är oroliga över alla dess komplikationer som kan uppstå eller hur viss vänskap kan få ett slut på grund av sin sjukdom.
Det är svårt att få en balans men jag tror på att man ska ta del av sjukhusets vetande om den balans mellan energiintag och energiförbrukning för att få en så pass god livsnjutning givetvis också en kunskap hur och när insulin skall tas, eftersom det ökar förutsättningarna att påverka blodsockerhalten på ett gynnsamt sätt.
Jag vill vara en förebild för de med diabetes typ 1 och jag vill kunna ge styrka till de personer genom att föreläsa om de positiva delar som kan komma ur denna kroniska sjukdom.
Det finns ett väldigt klyschigt ordspråk att, kan jag, så finns det en självklarhet att du också kan det. Det är sant och det är aldrig försent för att göra förändringar eller att bryta dåligt mönster. Det kommer i såfall bara förebygga onda sjukdomar som personen i fråga kommer ångra sig senare i livet (att inte ha skött sin sjukdom bättre).
Är så glad att jag hittade till din blogg.
Har själv haft typ 1 diabetes i 4 ½ år, fick det när jag var 12 år gammal, och jag har alltid haft en väldigt svårinställd diabetes, jobbiga värden som åker upp och ned trots att jag har gjort allt som läkarna sa och allt.
Så för något år sedan tappade jag helt motivationen att fortsätta att försöka, slutade till och med att ta insulin på vissa måltider och sånt, struntade fullständigt i sjukdomen, och mådde inte alls bra då, såklart.
Men för några månader fick jag tillbaka motivationen, har fått hjälp från andra, eller rättare sagt, tillåtit folk hjälpa mig, och jag försöker verkligen, trors att det fortfarnade är väldigt upp och ned.
Men hittade din blogg för någon vecka sedan och har lusläst den, och måste säga att du får mig att försöka ännu mer, att kämpa ännu mer och inte ge upp. Och speciellt på fronten träning, för har alltid hatat att träna men har börjat smått och känner redan att det ger resultat. 🙂