Krönika

Att vara eller inte vara sjuk

Är det så att de personer med den kroniska sjukdomen diabetes typ 1 till stor del känner sig oroliga och rädda över vad som kan hända i framtiden och sätter upp hinder för sina drömmar för att man har just diabetes? Vem är ansvarig för dessa hinder för att kunna leva ett normalt och lyckligt liv? Jo, kanske är det vi själva eller så har sjukvården (eller andra delar av samhället) gett oss den stämpeln som gör att vi diabetiker upplever större livsbarriärer än vad vi egentligen måste göra.

Jag har gjort mina försök till att förverkliga mitt liv i form av att flytta till Stockholm, åka på språkkurser (England och Frankrike), anmält mig till olika läger i Europa och Sverige, tog ett år i USA (Los Angeles) utan någon medföljande person som är där för just min diabetes. Detta har fått mig att inse att det finns lika stora möjligheter för mig som för alla andra (vilka jag tror har andra brister och problem).

Hur mycket ska de brister man ha påverka möjligheterna som finns i livet? Du får inte bli onödigt nedslagen av nyhetsrubriker om hur hemskt och hur svårt det kan vara Det går heller inte att förneka att det finns risker men de risker som finns minskar i takt med den medicinska  utvecklingen. Livet är och kan vara härligt trots denna kroniska sjukdom och det är fantastiskt att vi kan tillföra insulin till vår kropp som gör att vi kan leva ett hyfsat normalt liv och vem vet, inom en inte alltför avlägsen framtid kanske det finns bot? Men nu måste vi fokusera på de möjligheter för visst är livet helt strålande. Varför inte också påpeka att det är du själv som avgör om du vill berätta om din sjukdom eller inte. Ingen kan se att just du har diabetes och ingen kan döma dig utifrån det.

Om man dessutom som jag har celiaki och en livsavgörande jordnötsallergi, tror många, ni kanske, att det gör livet extra surt. Det stämmer till viss del eftersom det gör min vardag lite besvärligare, men det rör mig inte i ryggmärgen ett dugg. Jag kommer njuta av det liv som jag har fått och bara för att jag inte kan äta just den bullen eller trycka i mig en chokladkaka innebär det inte att jag kommer tycka synd om mig själv.

Gaska upp er daibetesvänner! Nu är det dags att se framåt och mot en ljus framtid. Tyck gärna synd om dig själv en stund men låt det inte hindra dig från att vara lycklig.