Cattis sa det ganska bra att det som händer nu är jobbigt för att min karaktär ifrågasätts, men tänker att de som känner mig vet ju hur man är och jag har inte gjort något fel, även om jag ska synas ända in i sömmarna. Ända sedan jag var liten har jag alltid tänkt att man ska vara snäll, men det har stjälpt mig mycket istället för att det har hjälpt mig. De brukar säga att snälla flickor kommer till himmelen, medan de andra kan gå hur långt som helst. Min fina vän Ewa sa en gång en väldigt fin sak, hon sa att jag är sån sort som alltid landar på fötter 😉 Men just nu skulle det vara skönt att ha en famn som fanns där bara för mig, men jag är tacksam för de fina vänner/personer jag har i mitt liv. Sådana här gånger är det jobbigt att inte ha sina bröder eller sin mamma här. Jag är uppvuxen i en storbarns familj och lever nu ganska själv/ensamt med mina barn, men jag har inget att hämta någon annanstans heller och självklart är jag så glad över gåvan att jag fick mina söner, de är ovärderliga och det finns inga ord som beskriver hur mycket jag älskar dem. Försöker vänja mig i ett liv utan medberoende och ett liv där jag nu helt plötsligt börjat få smaka på ett liv där ansvaret över barnen delas. I början var det jättejobbigt, kände att jag fyller liksom ingen funktion längre och var tvungen att titta på mig själv, läskigt. Nu försöker jag vänja mig i allt. Ibland behöver även den starka få vara svag en stund.
Det som känns bra är att jag fått mycket support och människor som tror på mig även om de inte ens vet.
Älskar denna låt: