Tänk att det tagit mig så lång tid att vakna upp och inse min crap 🙁
Tänker att jag inte kan göra annat än att utgå ifrån här och nu, ska jag ångra alla mina livsval och allt annat skit man gjort kommer man ju gräva ner sig. Jag kan stolt säga att jag alltid varit en bra mamma, däremot kan jag skamset erkänna att jag varit naiv och gjort en hel del dåliga val och beslut och det handlar inte om att jag på något sätt skulle vara ointelligent och jag är så trött på alla förlöjligande kommentarer om ”tror du att du kan hjälpa.”
Jag hade en svår uppväxt med en frånvarande pappa som misshandlade min mamma mina första 5 levnadsår. Det har skadat/ärrat mig och det är klart att jag hela tiden fattat att det påverkat mig. Jag har bara försökt dämpa min ångest med att ”försöka hjälpa” det handlar inte om att jag är trög eller crazy och just nu känner jag mig så trött på alla fördomsfulla människor som bara förstör ännu mer.
Mina barn är mitt allt och nu ska jag se till att deras mamma mår bra och bryter skiten. Tillägger att barnen är mina bästa livsval och även om de inte höll med barnens pappa som jag träffade när han var 17 år så är jag tacksam för att jag fick just dem. Just dem var det ju meningen att jag skulle få. Sen den person som är rätt för mig, den kanske finns där, jag tror att man vet när man hittat rätt.
Vem har sagt att livet skulle vara enkelt?
Medberoende
Att vara medberoende är när jag försöker HJÄLPA och TA HAND OM andra på ett sätt som innebär att jag:
Gör något åt någon som den andre kan och borde göra själv.
Tar konsekvenserna åt andra.
Har svårt att sätta gränser. Antingen obefintliga gränser eller murar.
Skyddar och försvarar andra, till och med om det innebär att jag måste ljuga, skada någon tredje person eller trampa på mig själv.
Ofta intar en offer-mentalitet; att jag upplever det som att jag inte har något val. Kan leda till att jag känner bitterhet och agg om jag inte tycker att jag får den uppskattning jag själv tycker att jag borde få efter alla mina uppoffringar.
Försöker att ha kontroll över andra människor (ofta den beroende) och situationer.
Att vara medberoende innebär också att jag:
Vet väldigt lite om mig själv och mina egna känslor och tankar, ja, om mitt eget mående.
Gör saker jag egentligen inte vill eller orkar.
Är rädd, och inte sällan panikslagen, för att inte duga och vara bra som jag är.
Tror att jag måste vara och göra allting perfekt.
Medberoende är (precis som beroende) en sjukdom i den bemärkelsen:
att det går att tillfriskna från den. Det är alltså inte personligheten det handlar om – snarare kommer den äkta personligheten fram vid tillfrisknandet.
att det går i arv. En medberoende har oftast beroende och/eller medberoende föräldrar.
att det finns tydliga symtom som är snarlika eller identiska med andra medberoendes.