En fågel viska i mitt öra – Min väg från botten till toppen

Jag fick verkligen en flash back igår. Någon som står mycket nära mig, som är en av mina absolut bästa vänner befann sig i nästan samma situation som jag för drygt ett år sedan. Jag blev helt ställd, för det var inte jag som tog mina beslut eller bestämde vad som var bäst för mig den dagen som jag nådde bottnen. Jag har alltid sagt att det är lättare när man har varit där själv men man glömmer lätt att det finns olika perspektiv. Jag hade inga svar igår, jag tänkte i cirklar tillbaka men insåg att jag inte varit med om detta innan. Jag förstår min omgivning nu, förstår att de beslutade sig för att det bästa för mig då var att läggas in mot min vilja. För nu är det helt plötsligt jag som är omgivningen.

Jag kom på mig själv med att säga precis samma saker som jag var så förbannad på att få höra. Men det var just i det ögonblicket jag kände att jag förstod bägge sidor för första gången på riktigt.

En speciell låt för en speciell person…

I was left to my own devices
Many days fell away with nothing to show

And the walls kept tumbling down
In the city that we love
Grey clouds roll over the hills
Bringing darkness from above

But if you close your eyes,
Does it almost feel like
Nothing changed at all?
And if you close your eyes,
Does it almost feel like
You’ve been here before?
How am I gonna be an optimist about this?
How am I gonna be an optimist about this?

We were caught up and lost in all of our vices
In your pose as the dust settled around us

And the walls kept tumbling down
In the city that we love
Grey clouds roll over the hills
Bringing darkness from above

Eh-eh-o eh-o [4x]

Oh where do we begin?
The rubble or our sins?
Oh where do we begin?
The rubble or our sins?

And the walls kept tumbling down
In the city that we love
Grey clouds roll over the hills
Bringing darkness from above

If you close your eyes, does it almost feel like nothing changed at all?