Ja just det, avundsjuka är vad många relationer idag bygger på. Jag har aldrig förstått mig på känslan avundsjuka. Jag vet bara hur det är att äcklas av och hata sig själv. Jag är inte glad men heller inte ledsen för att jag mår dåligt när någon annan mår bra. Det finns alltid någon som har det bättre eller sämre oavsett var jag själv befinner mig. Jag hoppas att jag fått någon annans olycka, för då har jag i alla fall hjälpt någon att slippa det helvete jag själv befinner mig i. Depression hit och depression dit, cancer då? Ms? Det finns verkligen så mycket värre saker, men en sak har alla sjukdomar gemensamt. Det är inte självvalt, Har du knarkat eller druckit sönder ditt liv har du någon gång gjort det valet och säkert vetat konsekvenserna fast inte brytt dig om dem. Jag skulle ge och göra vad som helst för att vara den tjejen som jag en gång var. Ibland kikar hon fram men mestadels domineras hon av en fucking sjukdom. Och det är ingen hemlighet att jag efter snart fem år (ja helt sjukt!) börjar tröttna på att befinna mig i denna situationen.
Ena dagen känns allt bra, dagen efter kunde jag lika gärna hängt mig för jag är inte till någon glädje för någon. Att ha denna känsla av värdelöshet och känsla av att befinna sig på bottnen av alla bottnar är något man inte kan förstå förrän man själv varit där. Och det är något jag inte önskar någon, för du kan varken förändra dig till det bättre eller sämre. Det är många gånger man kan göra något åt sin situation, många gånger man får skylla sig själv. Har man inte sovit, ätit eller varit ute i solen så kan man inte påstå att ”Jag har gjort allt”. Men när man sitter där i avgrunden och försöker komma på ett sätt att ta sig ut upptäcker man att vilken väg man än tar så kommer man inte upp. Kanske en liten bit åt höger eller vänster men inte uppåt eller neråt. Man är fångad med sina tankar, hat och frågetecken och allt blir till ett enda stort virrvarr. Utomstående faktorer slutar påverka mig, inte mina vänner, familj eller djur. Jag är som ett enda stort likgiltigt jävla spöke som försöker komma på hur jag ska lyckas existera trots att jag inte kan leva.
Alla fnyser åt mig när jag säger att jag har en kronisk depression, ”du är frisk innan du fyllt 20”, jag vill gärna tro det och vet att många gånger så är det faktiskt fallet. Det är bara det att min magkänsla säger mig något annat. Nu tänker du, ”man kan inte lita på magkänslan”, gör dig inte fler problem och se så negativt på framtiden. Men det är inte så, jag ser inte negativt på framtiden. Jag är nog till och med en väldigt positiv person för fram tills dess att jag hamnar på bottnen av alla bottnar ser jag det fina med livet även om jag många gånger inte är förmögen att uppleva det med mina egna ögon och sinnen.
Jag vill gärna säga och tro som alla andra, du blir frisk och då kommer du bli som du en gång var och alltid vara det. Men jag vill inte bli besviken eller leva efter en illusion av något som förmodligen inte kommer hända. Jag säger inte att jag kommer ligga här på min madrass i pappas tvåa i resten av mitt liv, jag kommer säkert att precis som de flesta andra skaffa mig jobb, barn och familj. Enda skillnaden är att jag måste lära mig handskas med den del av mig själv som jag föraktar och inte vill ge någon tid alls om jag hade möjligheten att välja. Men livet ska inte vara enkelt, eller ja för mig är det lättare att leva efter den filosofin. Jag kommer aldrig sträva efter något som är perfekt eller något som jag aldrig kommer kunna få. Mitt mål ska vara något jag faktiskt kan uppnå och det kanske innebär perioder då och då i den förbannade avgrunden i resten av mitt liv. Och om så är fallet vill jag hellre vara förberedd på det värsta och istället bli positivt överraskad över att min framtid blir betydligt ljusare än jag förutspått.
Förstår ni mitt tankesätt? Jag kan inte välja den enklaste vägen som alla i min närhet, att ta för givet att allt en dag kommer bli bra och att jag kommer bli normal. Så kanske är fallet men jag har svårt att tänka mig det eftersom att inget i vår värld idag kan definieras som normalt och hur ska vi kunna sträva mot något som inte finns? Lösningen är enkel man får bygga upp en egen bild av vad som är normalt. Själv avgöra hur mycket avundsjuka som är okej och själv avgöra hur man vill se på livet oavsett vilken situation man befinner sig i, alltså oavsett sjukdom eller liv så får man utgå ifrån sig själv och sätta ribban därefter. Jag menar jag skulle gärna vilja se ut som Shakira, rida som Rolf-Göran Bengtsson, ha kungahusets ekonomi och vara älskad av alla inklusive mig själv. Men det är just den illusionen som kanske är för abstrakt att ha som mål, alla kan inte vara som Shakira och det betyder inte att du inte är värdefull och värd samma lycka fast under andra förutsättningar.
