När manodepressiviteten knackar på

Ena dagen är livet lekande lätt och jag kan t.o.m känna mig nöjd med mig själv. Nästa dag vaknar jag och känner mig alldeles tung, ledsen, förtvivlad och förvirrad. Vet varken ut eller in, har glömt hur man diskar, duschar eller borstar tänderna. Är endast kapabel till att ligga i sängen, allt annat är som att försöka bestiga mount everest i snöstorm.

Jag vet vad jag behöver för att ta mig ur mitt tillstånd, hjälp. För första gången så bad jag en person av mitt eget kött och blod som jag aldrig bett tidigare om hjälp när jag varit som mest sårbar. Reaktionen var inte vad jag väntat mig, istället ställer en icke familje medlem upp som om det vore det mest självklara i världen. Som inte frågar en massa, utan bara ställer upp för att jag ber om det. Hon vet att jag aldrig skulle be om hjälp om jag inte verkligen behövde det och därför är hon någon jag känner att jag kan vända mig till, tack Cajsa <3

Ångest, gråt, självhat och oförmåga att tänka klart förföljer mig fram tills någon får mig att vakna upp ur det. Det kan vara ett sms eller ett meddelande på fb och tro det eller ej men det kan ändra hela mitt liv just då. Det är svårt för någon som inte varit där själv att förstå och därför begär jag inte förståelse utan endast stöd i den utsträckning som personen i fråga klarar av.

Jag antar att personen som jag trodde jag kunde vända mig till inte var redo och kanske aldrig kommer att bli det. Ännu ett tecken på hur viktiga mina vänner faktiskt är när familjen inte räcker till.

Jag har slutat ifrågasätta varför människor vill vara med mig eller överhuvudtaget tycker om mig. Jag har insett att jag inte har råd att se så svart när det gäller mina vänner att jag tror att de endast låtsas tycka om mig och gör det för medlidande.

Nej, jag tänker bara vara så förbannat tacksam så länge ni finns vid min sida!