När du inte orkar, jag menar verkligen inte orkar

Det är skillnad på att vara trött efter jobbet eller spinningpasset mot att vara orkeslös i en depression. Det går inte att jämföra. Jag hade nästan glömt bort hur normal trötthet kändes, men fick en påminnelse nu för ett par dagar sedan och det var en så ENORMT stor skillnad. Visst tänkte jag efter en 9 timmars lång arbetsdag, ”gud vad trött jag är”, men jag tänkte inte ”jag kan lika gärna gå och dö för kommer inte kunna lyfta ett finger mer idag eller den närmsta veckan”. Du är inte lat, dum eller något sådant, du är sjuk.

Det blev så självklart för mig när jag såg hur stor nyansen faktiskt var på att känna en trötthet fast ändå ha energi kvar mot att vara helt slutkörd.

Jag säger inte att jag är frisk men jag har haft ett par bra dagar för första gången på flera år. Jag behövde det, behövde påminnas om att jag faktiskt varit/är sjuk på riktigt bara det att det blivit min vardag. Jag har varit så oerhört rädd för att jag aldrig skulle bli bra igen, att jag kanske var/är lat? att jag är bortskämd? Är en dålig kompis? Är en dålig matte till mina djur? Men NEJ, det är min sjukdom som gör att jag blir en människa som jag föraktar.

När jag är mig själv så är jag motsatsen till vad jag rabblade upp ovan, därför har det varit så svårt att acceptera min diagnos eftersom jag tappat hoppet om att bli frisk. Jag tänkte/tänker att jag aldrig kan bli en bra människa igen efter att ha varit så långt åt helvetet. Men jag hade fel, eller jag har iaf fått tillbaka hoppet.

Det jag vill framföra är att hur mörkt det än ser ut så finns dit friska jag någonstans inom dig och är beredd att hoppa fram någon gång. Det låter kanske klyschigt men tappa inte hoppet, jag gjorde det och jag vill inte att någon annan också ska göra det.

Energin finns där, den väntar bara på att batteriet ska laddas klart och det kan ta allt från en månad upp till som för mig år.

Fina utsikten från sommarstugan, sist jag var här vägde jag 42 kg…