Jag har också försökt acceptera att jag kanske alltid kommer vara mer eller mindre sjuk. Kanske alltid kommer vara känslig och tex inte kunna jobba heltid. Är förstås inte en framtid som jag önskar, men kan inte heller styra över det. Förut har jag tänkt att jag ska bli frisk och det har inte funnits ett alternativ. Nu försöker jag vara mera realistisk, att jag inte kan styra över det. Jag kommer kanske aldrig bli frisk och måste kunna möta det. Förbereder mig på motgångar överhuvudtaget. Tänker att det viktigaste är att jag ändå fortsätter att försöka. Att det är mina försök som räknas. Jag har alltså inte gett upp hoppet för att jag inte tror att jag kommer bli frisk. Hoppet lever i mina försök och vilja att bli bättre. Men även om man försöker, så blir inte alltid resultatet det man önskar. Alltså måste det vara försöket i sig som räknas. Annars lurar fällorna tätt, uppgivenhet, ilska och sorg som gör att jag blir passiv. Just det med att bli passiv blir lätt en destruktiv spiral. Det viktiga är att acceptera mitt känsloliv, så att de inte överrumplar mig. Våga misslyckas och fortsätter försöka trots att jag är ledsen eller har andra jobbiga känslor.
~ DRUVAN