Gråtit floder hela natten. I sömnen. Drömde om allt som jag upplever jobbigt nu.
Jag räcker inte till igen. Jag har tagit på mig för mycket. Jag slåss för att duga, för att vara värdefull.
Min själ slåss för att hinna med i det tempo som jag kräver att jag ska klara av.
Alla krav är mina. Ingen tvingar mig, vissa kanske önskar, eller ber. Men det är jag som är för svag för att stå för ett vänligt men bestämt Nej.
Jag tappar bort mig igen. Jag hittar inte mina tankar. Jag hittar inte mina ord. Jag drar mig tillbaka. Världen har blivit för stor. Jag orkar inte mera. Men jag är förnuftig nog att inse det. Jag vet att det enda rätta är att ta en pause. Innan väggen, Svimningarna, Näsblod, Kramper griper tag med klorna i mitt kött.
Jag vet. Jag är smartare nu. Men inte smart nog att lyssna helt och fullt.
Huvudet sticker. Många tankar som vill skrika högst. Magen är orolig och hjärtat likaså.
Det går bra. Jag överlever. Jag överlever. ÖVERLEVER.
…men allt gör ont..
~ DRUVAN