Att ha fibromyalgi är som att gå runt med en ständig influensa och dessutom känna det som om du har blivit rejält misshandlad. Varje dag.
Symptomen varierar från person till person, men de stämmer överens mycket.
Ett tydligt mönster är om jag går väldigt snabbt, gör en rörelse i stressat tillstånd eller upprepar rörelsen för länge så får jag ont.
Det finns dock en viss fördröjning på smärtan.
Det brukar kännas först nästa dag.
Det är inte okej att köra över sin kropp. Det är inte okej att sluta lyssna på smärtan som en varningssignal. Det är inte okej att springa vidare när kroppen inte vill röra sig. Det är inte okej att göra våld mot sig själv. Det är inte okej.
Som min klokaste vän sa: Min kropp är också jag. Det är så det är. Jag kommer alltid vara jag, med kropp och själ och tankar och känslor. Med kropp. Oavsett om jag blir frustrerad och sorgsen över allt jag inte orkar göra, så får jag inte tvinga mig att orka mer än jag faktiskt gör. Oavsett om jag måste stå ut med ensamheten och sorgen över att inte få vara med där något jag längtat efter händer utan mig, så är det inte okej att låtsas som om kroppen orkar det.
Min kropp orkar inte. Den är utsliten. Jag är utsliten. Om jag inte lyssnar på den, om jag låter min längtan och vilja köra över min kropp, kommer jag inte ha någon vilja och längtan kvar snart. Jag har förbisett symptomen längre. Handlederna som inte orkar skriva mer, pulsen som bultar och adrenalinet som pumpar när jag försöker sova, sömnlösheten, orden ”jag är trött” så fort någon frågar mig hur jag mår, svedande värk i lungorna, mattheten, spaghettibenen och den inre oron. Och kanske det värsta av allt: när jag inte kunde slappna av utan att omge mig med vetekudde och värmefilt i en timme.
Jag har bara en kropp. Jag har bara ett liv…
~ Druvan