Som vanligt när jag skriver om detta, är det inte för att jag söker efter medlidande.
Ni behöver inte tycka synd om mig.
Utan det är ju min verklighet, något som jag lever med varje dag, så
det är min vardag och jag har inte lärt mig leva med…
Jag tror att många som har denna sjukdom tystar ner den.
Man nästan skäms över den, för att den är så osynlig utåt.
Många misstror säkert att man har någon sjukdom eftersom då man träffar folk..
Så har man en bättre dag, man kan faktiskt le och vara glad, trots att smärtan och värken gnager i en hela tiden.
Men de ser inte sedan de bakslagen som man får…
~ Druvan