”Hur blev du sån?”
Jag har aldrig kunnat bestämma mig för om jag ska smickras eller förolämpas av denna fråga som har följt mig ända sedan den dagen jag drabbades av kronisk smärta.
Ja, hur blev jag ”sån”?
Mitt liv förändrades över bokstavligen en natt.
När man väl har drabbats av kronisk smärta finns det ingen återvändo.
Man kan inte trolla bort den smärta som gör en alltför medveten om att man lever.
Man kan inte heller trolla bort år av lidande.
Ett lidande som ärrar.
Jag hade de väldigt kämpigt de sista åren i gymnasiet..
Jag mådde aldrig bättre.
Smärtan och symptomen tilltog för varje månad.
Varje dag var en kamp för att överleva dagen. När jag väl kom hem från skolan ville jag bara vara.
Kunde inte ha någon nära eftersom jag var utmattad.
Och jag festade nästan aldrig längre.
”Nej, tyvärr jag kan inte komma ikväll. Jag äter för starka tabletter, för min värk alltså, så jag kan ändå inte dricka.”
”Jaha, kan du inte dricka är det väl lika bra att du inte kommer.”
Jag satt hemma varje kväll, varje natt, varje helg.
Jag upptäckte världar som fick mig att tänka på något annat än smärtan.
Då och då drömde jag mig bort till andra möjligheter. Nåja, jag dagdrömde nästan hela tiden.
Ibland filosoferade jag.
Min räddning. Saker jag kunde göra, när smärtan hindrade mig från att göra de saker som andra gjorde.
Hur blev jag ”sån”?
Egentligen är svaret på frågan uppenbart.
Ändå envisas andra med att ställa denna fråga, trots att de vet om att jag är sjuk.
Jag råkade ut för en mopedolycka och fick därefter kronisk smärta och fibromyalgi.
Jag kunde inte längre leva som en tonåring.
Mitt liv bestod nämligen av smärta, läkarbesök, smärta, mediciner och smärta (som jag fortfarande gör).
Trots mina föräldrars kamp för att ge mig en fantastisk uppväxt – och visst var den magisk! – tog sjukdomen min rätt till att leva ett vilt tonårsliv ifrån mig.
Därför är jag ”sån”.
Jag är drabbad av livet.
Jag har aldrig förstått att jag skulle kunna vara, eller borde vara, på ett annat sätt.
Inte ens nu när jag är vuxen.
Detta är trots allt den enda verklighet jag känner till.
~ Druvan