Jag känner mig som ett läkande sår som rivs upp hela tiden..
Jag känner mig inte stolt kan jag säga..
Jag vill inte ha de så här resten av mitt liv.
Varför skulle någon vilja leva så här?
Jag måste erkänna att jag ser ingen positiv framtid med denna sjukdom!
De ända som är positivt är att jag har en familj & fin pojkvän som stöttar mig igenom skiten.
Dom får mig att vilja fortsätta kämpa!
Bli bättre..förhoppningsvis!
Helt slut 🙁
Förutom att jag är än mer trött än innan (trodde inte ens det gick?) så har jag absolut ingen ork, helt orkeslös.
Min kropp och mitt huvud är ständigt totalt utmattad, varje lite rörelse bränner som eld och mjölksyra.
Mitt hjärta slår hårt, det gör ont.
Det slår fort och rusar av mina ansträngningar.
Sommarljuset och värmen som jag längtade så efter gör mig bara illa.
Jag tvingas i princip ständigt bära solglasögon eftersom jag får så ont i mina ögon av ljuset.
Det gör så ont, gör så att jag knappt kan titta, ger mig huvudvärk.
Värmen lamslår mig.
Skönt för led- och muskelvärken men inte bra för energin.
Alla ljud som folk ger ifrån sig när de pratar, skrattar och slamrar.
Volym på tv och radio som måste hållas låg för att inte skära och trycka i mina öron.
Den ständiga sömnigheten som envist inte låter mig få slumra till på dagen.
Ögonen som är trötta men vill titta.
Insomning som får mig att ligga vaken länge på natten.
Ibland hela natten.
Lederna som känns osmörjda och rostiga och skriker av varje rörelse.
Skriker av att vara stilla.
Musklerna som har ständig mjölksyra och värker och bränner och skär.
Ständigt..
Dygnet runt är det som att någon sätter eld på min kropp, sticker i nålar, skär med knivar.
Att varje morgon vakna och känna som om man blivit överkörd av tåget 20 gånger.
Att vid överansträngning få yrsel..
Att äta massor med tabletter varje dag.
Att äta massa vitaminer varje dag.
Att alltid ha dåligt samvete gentemot min familj och mina vänner för det jag inte kan eller orkar göra.
Det gör ont.
Att vara andra till besvär.
Att inte kunna förklara så att någon hade kunnat försöka att förstå.
Att bara vilja ge upp, dra täcket över huvudet och stanna där.
Jag har blivit rädd inför framtiden igen.
Kommer jag orka?
Alla frågor kommer upp ännu en gång.
Jag vill så gärna, men jag orkar inte.
Jag sover dåligt på natten nu, hur ska det bli sen när jag måste börja gå upp tidigt på morgonen igen?
Hur f-n ska det gå sen??
Det funkar ju inte!
Livet går inte ihop!
Och vad är alternativet?
Nej just det..
Allt gör ont.
Livet gör ont.
Jag vet inte ens hur jag ska beskriva allt.
Det går nog inte.
Kramiiz Druvan