Jag sover, vaknar, äter något, lägger mig igen & försöker somna om, gör någon aktivitet, sen är jag helt förbannat slut oavsett aktivitet.
Det blir jag så förbannat ledsen över.
Vill att livet ska gå ut på mer än att ligga och sova/vila och springa & träffa läkare hela tiden.
Jag vill leva!
När jag försöker ”leva” så får min kropp betala ett väldigt högt pris i minst en vecka.
Jag har det svårt nu att ” bryta” med mina vänner och bara kunna umgås på ”mina villkor”.
Hur många ställer upp på det villkoret?! Men jag måste sätta den gränsen och det gör ont i hjärtat!!!
Fan, fan, fan!
Jag älskar mina vänner, hoppas de står kvar.
Jag vet inte när jag är mig själv igen och det stressar mig.
Att inte veta vad som händer i framtiden, de stressar mig.
Att inte ha kontroll på någon bit i mitt liv stressar mig.
Jag gråter och gråter och gråter för att jag känner mig otillräcklig flickvän, dotter, syster och vän.
Allt det där har jag varit bra på tidigare och nu känner jag mig jättedeppig.
Men sen kommer mitt poker-fejs på när jag träffar människor och sen bryter jag ihop i en hög på golvet när jag kommer hem.
Jag kämpar och kämpar, men likförbannat så ska någon/något sätta käppar i hjulen för mig.
Orkar inte vara stark längre.
Jag har ett nytt motto nu: ”Take it or leave it”.
Lämnar du/ni kommer ni inte tillbaka in i hjärtat för det stängs så fort ni lämnar mig.
Jag är så förbannat trött på ” vänner” som aldrig ställer upp tillbaka.
Jag har ett fåtal riktigt nära vänner och de har inte försvunnit hur sjuk/dålig jag än varit, och för det är jag er evigt tacksam.
Älskar min familj & pojkvän.
Tack för att ni är mina klippor!!!
Ta hand om varandra, man vet aldrig när det är försent att visa uppmuntran för de man tycker om ❤
Kramiiz Druvan