Genom livet har jag många gånger känt att jag inte riktigt funnit min plats.
Det tror jag de allra flesta av oss gör i olika perioder… känner sig lite utanför.
Innergård i innerstan, mellan höga hus och gröna växter.
Jag har bott på olika platser, i några olika hus och flera olika umgängeskretsar.
Alla snabba förändringar har kanske förstärkt min känsla av att inte hitta rätt.
Inte ha ett “hemma”. Inte vara riktigt framme.
Men herregud, vad glad och tacksam jag är för det idag.
För även om jag många gånger undrat var jag ska höra till, så har jag – egentligen – hela tiden passat in, överallt för de mesta.
Idag kan jag se det jag inte såg då. Det är mycket som har fallit på plats under de senaste åren. Blivit tydligare. Pusslet får sitt motiv, bit för bit.
Jag såg inte de “alla andra” har. Jag avvek från så många normer och betedde mig avvikande, men var ändå så plågsamt “vanlig”. Det krockade i mig.
Jag är en ja-sägare och svarade ja på många förslag, för att vara snäll typ.
Jag var ofta rastlös, stressad och nervös – men samtidigt glad, nyfiken och hungrig på livet.
Som jag snubblat efter vägen och hur jag skrubbat mina knän!
Det har varit märkligt att jag fortsatt framåt, kan jag tycka nu.
Fast flera gånger har jag ändå gett upp tillfälligt. Lagt mig ner, dragit täcket över huvudet och gråtit mig till sömns.
Ändå har jag återigen vaknat, klivit upp och börjat om.
Varje gång.
Det har liksom inte legat för mig att ge upp och tackla av helt.
Någon stark vilja inom mig har drivit mig vidare, hela tiden framåt.
Men jag kan förstå att det har varit en berg-och-dal-bana för min familj och mina vänner att beskåda, när min “cirkus” kommit till stan.
(Tack, för att ni nu förstår.)
En trafikskylt för Mötesplats – en symbol för ”möten”. Genom alla boenden, alla möten, alla umgängeskretsar, ALLT har jag liksom behövt lära mig att passa in på många olika sätt, ställen och nivåer.
Bygga relationer, hitta samtalsämnen och skapa atmosfärer – åtminstone trodde jag det. Så jag gjorde så.
Det har jag lärt mig enormt mycket på, idag kan jag välja mina möten mer noggrant och kanske avstår jag helt, men det har varit en lärorik resa.
För genom allt arbete jag lade ner på att hitta rätt och vara “bra”, så lyckades jag ändå passa in – nästan överallt. (Det tog bara lite mer energi än det hade behövt göra, om jag hade trott lite mer på mig själv…)
Med det vill jag förmedla att även när det känns “kört”, så finns det en ljusning och ett lyft någonstans – som jag kanske inte ser mitt uppe i situationen.
Det gäller att våga släppa taget om kontrollen (vilket är en övning i sig) och se vart det leder.
Kanske ända dit jag aldrig vågat hoppas…? Kanske.
Jag ser det idag som att jag kan ha världen som arbetsfält.
Jag är nyfiken och vill träffa människor. Skapa möten. Men idag känner mig mer lite “hemma”. Inte överallt, men på många platser. För jag har hittat hem lite mer inuti.
Jag har lärt mig massor, min väg framåt gick genom Livets Hårda Skola.
Det var på sätt och vis skönt att jag inte visste om den resan innan.
Men vet du? När jag ser tillbaka “kan jag ändå konstatera; allt som skett har lett mig – hit…”
De känns rätt bra.
Att det fanns en mening.
Kramiiz Druvan